Stor seger för liten kille

Igår hände det!!! Efter två års tystnad hände det!!!

Det kanske bara är en dag men det är ändå mer än ingen dag. Igår var det dags för lille H och lilla C att återgå till förskolan igen efter 5 veckor hemma med stora M. De har haft mycket bra 5 veckor där nya äventyr har hittats på nästan varje dag.

I början av sommaren innan förskolan hade slutat slogs båda avdelningarna ihop. Lilla C går på en småbarnsavdelning och barnen från den andra avdelningarna fick gå på hennes förskola med andra ord lille H fick gå hos henne i två veckor. Det gillade han. Där kände han sig trygg. Kanske var det att han fick vara med lilla C eller kanske var det att det inte var massa barn, kanske var det bara det att han var någon annanstans som fick honom att komma ut ur sitt skal. Han började så smått prata högt. Det kanske inte låter så konstigt men för någon som varit tyst och valt att inte prata högt var det ett stort steg. En dag när vi åkte dit sa han till mej i bilen att på lilla C förskola kan jag prata högt. Och sen gjorde han det. Först var det bara någon timma efter att jag lämnat dem men sen blev det hela förmiddagen för att sista dagen ha pratat hela dagen. En av lilla C:s fröknar visste inte om hans valda tysthet och trodde jag skojade när jag sa att han inte pratar på sin avdelning, att det bara på sin höjd har varit väldigt tysta viskningar och då enbart till sin kontaktperson och en eller två av barnen.

Igår lämnade jag lilla C som vanligt och som en storm for hon in igen och började leka och stojja trots att klockan bara var 6.30. Sen gick jag och lille H till hans avdelning. På den korta sträckan mellan avdelningarna började musslan komma tillbaks och det kändes igen som om allt började återgå till normal ordning. Tystnad.

När vi väl kom in var det en fröken där och två andra barn. Och lille H bara nickade när de frågade om han haft en bra sommar. Oron började krypa i kroppen igen. Ska han vara tyst hela hösten och inte komma ut ur sitt skal alls. Jag sade till lille H att han får berätta att han ska sova hos mormor och morfar på kvällen. Helt plötsligt exploderade orden och han började prata. Jag kunde slappna av. Åtminstone visste jag att han pratat någon timma på morgonen i alla fall.

När jag på eftermiddagen kom för att hämta båda gick jag som vanligt till lille H:s avdelning först och hämtade honom. Glatt pratade han på när han såg mej. Det är i och för sig inget ovanligt med det. Under hela förra året var det endast när lille H blev hämtad som han pratade högt. I mitt stilla sinne tänkte jag att det var nog samma nu med men till min glädje berättade hans fröken att han har prata och tjattrat hela dagen. Både hon och jag var överlyckliga. Det kändes som en stor seger för en liten kille. Det kanske bara varar en dag men det är en dag mer än i våras. På onsdag är han tillbaks igen. Om han pratar eller inte spelar egentligen inte så stor roll. Nu vet vi att han kan, nu vet han att det går bra. Vi hoppas på en positiv trend.

Stora gröna kaniner och andra saker som är skrämmande

Ibland blir man helt ställd när en barn säger nått som man inte riktigt kan komma på var det har fått det från. Häromdagen när lilla H satt på toaletten, han gillar att ha sällskap, började han fråga mej om jag visste nått om några kaniner. Jag tänkte först att han nog har pratat med granntösen tvärs över gatan vars storasyster har en kanin. Men där hade jag helt fel. NÄ dessa kaniner han pratade om var gröna och stora och hade hattar på sig. De enda stora gröna kaniner med hattar som jag känner till bor och huserar i hålor på Liseberg och det är över ett år sen som vi sist var där och hälsade på. Varifrån han har fått detta har jag ingen aning om. Kanske från någon reklam på TV eller så. Men det borde jag eller stora M har sett också. Det är väldigt sällan som lille H och lilla C får titta på tv själva, för det mesta sätter vi på en film som vi har sett med dem tidigare och mej veterligen finns ingen Lisebergsreklam i någon av dessa filmer. Ur mitt och lille H:s samtal kunde jag dock inte utröna huruvida han var rädd för dessa kaniner eller om han mer var intresserad av dem.

Lille H är en lite hare när det gäller mycket. Just nu älskar han Emil men eftersom han drömmer mardrömmar om Emils pappa får han inte titta på det. Ibland sätter vi på cd med Emil men det är inte samma sak. Att läsa om Emil är inte lika läskigt och det går bra. Just nu läser jag dock en annan bok för honom som heter Ville och Vilda kanin. Det är en mycket söt och trevlig bok om en gårdskanin som flyr sin bur och rymmer ut i skogen. Lille H gillar den mycket men även den skrämmer honom. Boken som består mer av text än bilder är inte alltid så lätt att läsa med honom då han gärna vill kolla på bilderna. Istället måste han vänta och lyssna tills meningen, stycket, kapitlet är färdigt. Ibland dyker det upp en bild där nått verkar hemsk som t ex kråkan och han läser in mycket hemskheter i den och då får man snabbt läsa på för att komma förbi just den bilden. När det gäller den boken brukar jag försöka avsluta kvällsläsningen på en sida där rädda Ville inte är rädd och modiga Vilda är modig. Det funkar för det mesta men inte alltid.

Spindlar är också nått han är rädd för och det kan jag förstå, själv gillar jag dom inte alls men jag försöker vara en bra mamma som inte visar mitt ogillande av spindlar för mycket. Men det som just nu skrämmer han är nog monster av olika slag. Lille H kan få för sig att det finns ett monster i sitt rum och då vägrar han att gå in dit utan sällskap. Turligt nog räcker det ibland med att hålla lillasyster hand men hon är inte alltid ett villigt sällskap.

Rädsla för olika saker är inte realistiska, de är inte alltid verkliga och många fall helt utan orsak. Ofta finns en skräckblandad förtjusning inblandad och kanske inte alltid förtjusning utan enbart en känsla av att inte kunna låta bli. Själv drabbas jag själv ganska ofta. Min rädsla tar sig dock andra former och har mer med familj och olyckor och annat. Jag kan inte låta bli att läsa om tråkiga saker som händer andra och samtidigt gör det ont i kroppen när jag tänker att det kunde lika gärna hända mej. Jag borde inte läsa sånt men jag kan bara inte låta bli. Samma sak gäller knivar. Jag avskyr knivar och tycker inte om när de ligger framme. Min avsky för knivar har nog med att göra det året jag jobbade varje lördag som diskare på ett chark i saluhallen. Jag skar mej endast en gång men jag var tvungen att först sitta ner och lugna ner mej innan jag kunde gå därifrån. Att jag inte tycker om blod och får lite panik när jag gjort mej illa gör saken inte bättre.

När det gäller lille H så får han samma upplevelse när han titta på en film om dinosaurier, där t-rex heter Sharp Tooth och jagar de små barn dinosaurierna. Han sitter helst i knät på någon av oss och kan inte sitta still, skriker lite halvhögt och ropar att nu kommer han. När vi säger att vi kan stänga av så blir han arg och vill fortsätta titta. Turligt nog slutar alla filmer som han tittar på bra men man måste ibland välja rätt film, så att natten inte blir fylld av mardrömmar.

Att vara rädd hör till livet. Att kunna bemästra sin rädsla och gå vidare är en förmåga som jag önskar jag vore bättre på. Det är nog nått man måste odla och öva på varje dag. För lille H är världen inte större än vad en normal 3.5-åring behöver känna till och jag tror och hoppas att han kommer att lära sig att inte vara rädd för det som han är rädd för nu, men samtidigt vet jag också att rädslan tar aldrig slut, den ändrar karaktär och utseende beroende på vilken fas du är i livet, det kan vara gröna kaniner, spindlar eller monster men om nått år är det något helt annat. Vad det blir kan bara tiden utvisa. Mitt mål är att försöka vara där och stödja honom när han behöver en kram eller bara en hand att hålla i när det blir för skrämmande. Det är jag inte rädd för att göra.