Hårets vara eller inte vara

Igår gick jag igen till frisören. Det är för mej alltid ett lika stort nöje och tycker att det går alldeles för fort. Åter igen klipptes håret ganska så kort. Det är en frisyr som jag trivs otroligt bra med och som jag tycker är lätt och behändig. Under många år har jag haft långt hår och med tanke på att mitt hår är ganska krulligt och blir mer risigt än lockigt är det enbart praktiskt att ha det kort.

Jag har alltid nu mer färg i håret. Redan innan jag fyllt 25 fanns det gott om gråa hår och det är inget som man direkt stoltserar med i den åldern. Vid den tiden jobbade jag som vårdbiträde på ett servicehus och damerna som bodde där (herrar var det väldigt ont om) var mer eller mindre klara i skallen. Dock vid ett tillfälle var det en av dessa damer som helt plötsligt observerade mitt hår och sa att:”Du har silver i håret!”. Jag vet inte om hon menade det som en komplimang men det uppfattades inte som det. Att någon ser det gråa är väl en sak men att faktiskt kommentera det hela är en helt annan.

Nä, efter det blev håret färgat gång efter annan, allt från blont till kopparröd och sen hennafärgat för att nu åter igen ha gott tillbaks till någon guldblond variant. Jag har också gått från att färga själv till att låta en frisör göra jobbet åt mej för att åter igen göra jobbet själv.

När jag träffade min kära man var jag korthårig och rödhårig vilket på ett sätt är ganska intressant då han aldrig egentligen har tittat efter någon med rött, kort hår. Till råga på allt har jag blå ögon och det var också inte med i hans bild av vad han ansåg intressant. Jag hade redan innan jag träffat honom börjat fundera över om jag inte skulle spara ut mitt hår igen och det blev en extra push att göra det i och med den situationen. Färgen stannade men håret blev längre och krullet kom tillbaks.

Jag tröttnade dock på mitt långa hår för ungefär ett år sen och min frisör gjorde ett mycket gott jobb när hon klippte det kort. Jag var supernöjd och njöt i stora drag. Dock min kära make var av annan åsikt och var sur resten av dagen. Och så har det fortsatt sen dess. Varje gång jag klipper mej så får jag en sur man som inte kan finna något att komplimentera, och det är ju lite tråkigt eftersom jag själv alltid är supernöjd.

Dock när mitt hår växer ut en bit börjar håret ha tendensen att aldrig ligga åt det hållet som jag vill. Vissa dagar är det nästan för likt min mammas hår vilket inte är en bra känsla. Det sista jag vill är att se ut som min kära moder. Inte det att hon inte ser bra ut utan snarare det att hon är nästan 30 år äldre än mej och är min mamma.

Igår njöt jag i stora drag, gick på vägen till bilen via affären och köpte färgen till håret. Åkte sen hem till mina föräldrar som passade de två mindre förmågorna. När jag kom in håll både lilltösen och storkillen på att spela på morfars keyboard och sjunga i mikrofonen. Jag gick raskt upp till rummet där de höll hus och ropade hej. Storkillen tittade konstigt på mej och säger:”Du ser ju ut som mormor!!”

Ja vad ska man säga. Det var precis det som jag försökte låta bli att eftersträva men ack vad ska man göra. Lilltösen tyckte dock att det var fint men ändå! Va falls!!! Ser ut som mormor?? Fast jag kom snabbt på att det förmodligen berodde på färgen på håret. Håret har genom åren blivit allt mer grått eller snarare vitt på sina ställen och när håret är ofärgat är det onekligen mycket likt min mammas färg. Snabbt bar det av hem och färgen sattes i och nu ser jag ut som vanligt igen.

Att träffa doktorn eller inte

De senaste veckorna har doktorn figurerat ganska ofta i vår hem. Det började för ungefär 4 veckor sen när yngsta förmågan fick sin första vaccinationsspruta. Innan hela eventet var hon glad och mycket nöjd, det var rolig att få åka ner till doktorn och leka med alla saker som finns där. Lillförmåga har träffat sin beskärda del av läkare med tanke på att hon från dag 1 fick penicillin på grund av komplikationer vid förlossningen. Där efter lyckades hon få två lunginflammationer innan hon ens blivit 8 månader. En ganska tuff start för en lite tös. Hon har dessutom medicin för förkylningsastma och där med tillhör hon riskgruppen för influensan. I ärlighetens namn bryr hon sig inte alls om det hela och är mest van att få en liten ankmask över mun och näsa och få sjunga lilla snigel två gånger om dagen. Dock för 4 veckor sen var det dags.

Glad som en lärka lekte hon med alla leksaker som fanns i väntrummet. Till hennes stora förtjusning fanns det en väska som med lätthet kunde fyllas med bilar. Leken fortgick ett tag tills hennes namn ropades upp. Det var dags. Innan hade jag försökt förklara för tösen att nu skulle någon sticka henne i armen. Men hennes referensramar fanns inte där för just denna informationen. Istället gick hon glad i hågen in till doktorn och sköterskan. Väskan fick följa med. Leken fortsatte ända till något stack till. En liten glad tös blev snabbt som ögat en mycket ledsen och bedrövad tös istället. I receptionen fick hon en bok vilket gjorde henne lite mindre ledsen men inte i någon större grad. Trösten blev istället ett reflex och en tandborste, det ska tilläggas att det är mycket praktiskt att ge presenter till någon som bara är 2 år och tycker att det mesta man får är fantastiskt.

Under de följande tre veckorna efter detta besök hos doktorn skedde följande; ungefär var enda gång vi tog av lilla C hennes tröja följes av en kommentar från henne, -Jag ville inte sticka i ajmen. Och varje gång sa vi att det är inte någon som ska sticka dej i armen. Till och med när storebror fick ett doktorssätt i födelsedagspresent vägrade hon att leka med sprutan och resulterade i att ytterligare igen uttrycka sitt totala missnöje med att bli stucken i armen.

Men säg den lycka som vara för evigt. Det blev åter igen dags för henne att få sin andra spruta. Innan vi ens hade åkt hemifrån fortgick sig den eviga kommentaren om icke sticka. Väl framme glömdes dock orsaken till besöket snabbt bort, leksakerna var åter igen mycket roliga och leken fortsatte åter igen tills lilltösens tur tog slut. Redan innan vi gick in till rummet började hon gråta. Och åter igen började hon prata om hur lite hon ville bli stucken in armen. Fort gick det men ont gjorde det för tjöt som en stucken gris gjorde hon och ville inte vara kvar. Snabb gick vi ut och även denna gången fick lilla C en bok men denna gången fanns det ingen tröst i det. Istället i kapprummet fortsatte gråten tills hon argt skrek hög så alla kunde höra: JAG….VILL….INTE….STICKA…. I….AJMEN!!!! Den ömma modern försökte låta bli att skratta och sa bara snällt att det är inte någon som kommer att sticka dej i armen på länge!!

Igår var det dags för nya eskapader för lilltösen. Det var inte hennes dag alls. Det började redan innan framkomsten till förskolan. På vägen in går hon rakt in i storebror och står på näsan. Det gick dock bra och allt var frid och fröjd. När jag varit på jobbet i några timmar ringer de från hennes förskola och berättade att hon ramlat och slagit upp hakan och det fanns behov av att någon kollade upp det hela ifall hon behövde tejpas. Snabbt som en iller (eller så snabbt det går att köra 3 mil) tog jag mej till förskolan där en mycket ledsen tös fanns som hade ett stort plåster på hakan fanns. Det visade sig att det inte bara var hakan som drabbats under morgonen. Stolt som en tupp hade hon försökt slå en kullerbytta och rullat åt fel håll direkt in i en matvagn med ett stort blåmärke som resultat.

Jag och lilltösen drog iväg till närmaste vårdcentral där jag förklarade att en doktor skulle ta hand om henne. Men det ville hon inte veta av. -Vill inte sticka i ajem!! Var åter den fras som återkom. Istället fick jag förklara för henne att doktorer kan mer än sticka små tjejer. De kan även laga folk. Väl framme var det en gnällig lite tjej som tillslut fick träffa en mycket snäll sköterska som tejpade hakan och satte på ett mycket snyggt grönt plåster. En karta med delfinklistermärken höjde nivån på tösen. Dock när sprutan kom fram igen fick hon nästan panik men när jag förklarade att det inte var hon som skulle få sprutan utan jag så blev situationen med ens annorlunda.

Allt slutade dock bra och i morse var det en stolt lite tjej som visade upp sitt gröna plåster på sin lilla haka för sin fröken som snällt beundrade det hela och kommenterade hur fint det var.