Igår gick jag igen till frisören. Det är för mej alltid ett lika stort nöje och tycker att det går alldeles för fort. Åter igen klipptes håret ganska så kort. Det är en frisyr som jag trivs otroligt bra med och som jag tycker är lätt och behändig. Under många år har jag haft långt hår och med tanke på att mitt hår är ganska krulligt och blir mer risigt än lockigt är det enbart praktiskt att ha det kort.
Jag har alltid nu mer färg i håret. Redan innan jag fyllt 25 fanns det gott om gråa hår och det är inget som man direkt stoltserar med i den åldern. Vid den tiden jobbade jag som vårdbiträde på ett servicehus och damerna som bodde där (herrar var det väldigt ont om) var mer eller mindre klara i skallen. Dock vid ett tillfälle var det en av dessa damer som helt plötsligt observerade mitt hår och sa att:”Du har silver i håret!”. Jag vet inte om hon menade det som en komplimang men det uppfattades inte som det. Att någon ser det gråa är väl en sak men att faktiskt kommentera det hela är en helt annan.
Nä, efter det blev håret färgat gång efter annan, allt från blont till kopparröd och sen hennafärgat för att nu åter igen ha gott tillbaks till någon guldblond variant. Jag har också gått från att färga själv till att låta en frisör göra jobbet åt mej för att åter igen göra jobbet själv.
När jag träffade min kära man var jag korthårig och rödhårig vilket på ett sätt är ganska intressant då han aldrig egentligen har tittat efter någon med rött, kort hår. Till råga på allt har jag blå ögon och det var också inte med i hans bild av vad han ansåg intressant. Jag hade redan innan jag träffat honom börjat fundera över om jag inte skulle spara ut mitt hår igen och det blev en extra push att göra det i och med den situationen. Färgen stannade men håret blev längre och krullet kom tillbaks.
Jag tröttnade dock på mitt långa hår för ungefär ett år sen och min frisör gjorde ett mycket gott jobb när hon klippte det kort. Jag var supernöjd och njöt i stora drag. Dock min kära make var av annan åsikt och var sur resten av dagen. Och så har det fortsatt sen dess. Varje gång jag klipper mej så får jag en sur man som inte kan finna något att komplimentera, och det är ju lite tråkigt eftersom jag själv alltid är supernöjd.
Dock när mitt hår växer ut en bit börjar håret ha tendensen att aldrig ligga åt det hållet som jag vill. Vissa dagar är det nästan för likt min mammas hår vilket inte är en bra känsla. Det sista jag vill är att se ut som min kära moder. Inte det att hon inte ser bra ut utan snarare det att hon är nästan 30 år äldre än mej och är min mamma.
Igår njöt jag i stora drag, gick på vägen till bilen via affären och köpte färgen till håret. Åkte sen hem till mina föräldrar som passade de två mindre förmågorna. När jag kom in håll både lilltösen och storkillen på att spela på morfars keyboard och sjunga i mikrofonen. Jag gick raskt upp till rummet där de höll hus och ropade hej. Storkillen tittade konstigt på mej och säger:”Du ser ju ut som mormor!!”
Ja vad ska man säga. Det var precis det som jag försökte låta bli att eftersträva men ack vad ska man göra. Lilltösen tyckte dock att det var fint men ändå! Va falls!!! Ser ut som mormor?? Fast jag kom snabbt på att det förmodligen berodde på färgen på håret. Håret har genom åren blivit allt mer grått eller snarare vitt på sina ställen och när håret är ofärgat är det onekligen mycket likt min mammas färg. Snabbt bar det av hem och färgen sattes i och nu ser jag ut som vanligt igen.
Senaste kommentarer