Min lille kille är en stor kille

Ibland bara inser man att tiden flyter iväg och att saker och ting ändras. Barnen blir större och mer självständiga. Nu ska jag inte påstå att en 2-åring eller att en snart 4-åring är direkt självständiga men man märker att de utvecklas och blir större. Det är en spännande och intressant resa att få vara med på, att få se när man hittar nya kompisar, man klarar av mer, kan skapa saker från fantasin eller helt enkelt hitta på roliga lekar.

Idag är det studiedag på förskolan och jag är hemma med barnen. Det blir ganska ofta så att när vi är hemma så måste jag fixa och dona omkring med saker och ting i huset, en tvätt som ska tvättas, mat som ska lagas, fixa i trädgården eller vad det nu än är. För barnens skull är det roligare om man kan hitta på nått annat att göra. Först var det tänkt att favoriterna stora E och lilla E och lilla A skulle komma hit men det funkade inte denna gången istället tog jag kontakt med en av de kompisar som lille H går med på förskolan. Sagt och gjort vi cyklade ner och var där hela förmiddagen. Lilla C måste dock hem för sin middagslur och det innebar att vi alla skulle hem.

Men istället frågade jag om lille H kunde stanna. Han och lille F trivs jättebra tillsammans och leker utan bråk och det är så skönt. Lille H var direkt med på noterna och efter att ha fråga lille F:s mamma stannade lille H kvar. Det är första gången som lille H leker borta, eller kanske nästan i alla fall. Han har varit över hos grannen tvärs över gatan såklart men då kan han på eget bevåg bara gå hem. Det funkar inte riktigt så när han är hos lille F. Det bor längre bort och han får inte gå dit själv.

Jag är en mycket stolt mamma som tycker att lille H har plötsligt vuxit och blivit ett barn från att tidigare bara varit småbarn. Han kan klara sig på egen hand utan mamma och pappa och leka utan att sakna oss. Det känns skönt men också lite skrämmande. Jag vill inte att han ska bli stor och inte behöva mej fast jag vill ju självklart att han ska bli stor och inte behöva mej hela tiden.

Så sent som igår satt jag och stora M och pratade om vad man kan göra på kvällen när barnen blivit så stora att de inte saknar en om man sticker iväg och tränar någon gång i veckan. När de inte lägger sig och sover vid 19.30-20.30 tiden. Det ska bli skönt att komma fram till den perioden men också lite nervöst är det. Dock just nu i denna sekund behöver varken lille H eller lilla C mej, lille H leker med en kompis och lilla C sover. Sen, om en stund är jag viktig igen och det känns skönt det med.

Stor seger för liten kille

Igår hände det!!! Efter två års tystnad hände det!!!

Det kanske bara är en dag men det är ändå mer än ingen dag. Igår var det dags för lille H och lilla C att återgå till förskolan igen efter 5 veckor hemma med stora M. De har haft mycket bra 5 veckor där nya äventyr har hittats på nästan varje dag.

I början av sommaren innan förskolan hade slutat slogs båda avdelningarna ihop. Lilla C går på en småbarnsavdelning och barnen från den andra avdelningarna fick gå på hennes förskola med andra ord lille H fick gå hos henne i två veckor. Det gillade han. Där kände han sig trygg. Kanske var det att han fick vara med lilla C eller kanske var det att det inte var massa barn, kanske var det bara det att han var någon annanstans som fick honom att komma ut ur sitt skal. Han började så smått prata högt. Det kanske inte låter så konstigt men för någon som varit tyst och valt att inte prata högt var det ett stort steg. En dag när vi åkte dit sa han till mej i bilen att på lilla C förskola kan jag prata högt. Och sen gjorde han det. Först var det bara någon timma efter att jag lämnat dem men sen blev det hela förmiddagen för att sista dagen ha pratat hela dagen. En av lilla C:s fröknar visste inte om hans valda tysthet och trodde jag skojade när jag sa att han inte pratar på sin avdelning, att det bara på sin höjd har varit väldigt tysta viskningar och då enbart till sin kontaktperson och en eller två av barnen.

Igår lämnade jag lilla C som vanligt och som en storm for hon in igen och började leka och stojja trots att klockan bara var 6.30. Sen gick jag och lille H till hans avdelning. På den korta sträckan mellan avdelningarna började musslan komma tillbaks och det kändes igen som om allt började återgå till normal ordning. Tystnad.

När vi väl kom in var det en fröken där och två andra barn. Och lille H bara nickade när de frågade om han haft en bra sommar. Oron började krypa i kroppen igen. Ska han vara tyst hela hösten och inte komma ut ur sitt skal alls. Jag sade till lille H att han får berätta att han ska sova hos mormor och morfar på kvällen. Helt plötsligt exploderade orden och han började prata. Jag kunde slappna av. Åtminstone visste jag att han pratat någon timma på morgonen i alla fall.

När jag på eftermiddagen kom för att hämta båda gick jag som vanligt till lille H:s avdelning först och hämtade honom. Glatt pratade han på när han såg mej. Det är i och för sig inget ovanligt med det. Under hela förra året var det endast när lille H blev hämtad som han pratade högt. I mitt stilla sinne tänkte jag att det var nog samma nu med men till min glädje berättade hans fröken att han har prata och tjattrat hela dagen. Både hon och jag var överlyckliga. Det kändes som en stor seger för en liten kille. Det kanske bara varar en dag men det är en dag mer än i våras. På onsdag är han tillbaks igen. Om han pratar eller inte spelar egentligen inte så stor roll. Nu vet vi att han kan, nu vet han att det går bra. Vi hoppas på en positiv trend.

Vi borde åka hem…..

I går morse hade lilla C feber när hon vaknade. Det är inget ovanligt med det utan som de flesta som har små barn på dryga 1,5 år vet så blir det så bland. Hon är snorig och allmänt risig och hängig. Det är inte heller nått ovanligt. Som vanligt ger vi henne febernedsättande för att det blir trevligare för alla om hon är glad och pigg och mindre febrig. Under natten hade hon tillbringat sin tid i min och stora M säng vilket medförde att jag och stora M sov mindre bra. Under dagen var ganska så trött och ville väl egentligen inte göra allt för mycket. På kvällen skulle mormor sitta barnvakt då vi var tvungna att gå iväg på ett föreningsmöte. När mormor väl kom får lilla C spel. Hon springer fram och tillbaks i hallen med lille H antingen framför eller bakom. Ingen som såg henne då kunde tro att hon hade hög feber.

I går kväll när vi gick och lade oss dröjde det inte länge innan lilla C började gråta och flyttades raskt över till våran säng igen. När hon vaknade vid 6.30 på morgonen lät hon som en skata och hostade och fnös och lät riktigt risigt. Febern fanns där. När lilla C och jag lämnat lilla H på förskolan åkte vi hem igen. Det blev mest soffsittande och Mora Träsk. Lilla C var så ynklig och trött och hade ingen ork för nått. Jag började bli smått orolig framför allt som hon har förkylningsastma och hon har dessutom haft två lunginflammationer tidigare. När hon vaknade efter sitt sömnpass lät hon ännu värre och jag ringde ner till barnläkaren men där fanns det inga tider kvar. Ringde till vårdcentralen istället och inte heller där fanns det några tider kvar. Stora M fick åka och hämta lille H på förskolan och jag gjorde förberedelser för att åka till sjukhuset. Mormor och morfar beställdes som barnvakt. Inte ens åsynen av pappa muntrade upp den lilla kycklingen något nämnvärt.

När mormor och morfar tillslut kom gjordes tappra försök att piggna till men det gick inte så bra. Vi packade ihop oss och åkte till barnakuten. Väl där började den sjuka tösen stoja, klättra, busa, röjja leka och agera som om hon var helt frisk. Inget hördes från den rosliga halsen och inget hostande eller nått sånt. Där satt jag och stora M och tittade på henne och tittade på varandra och undrade om vi borde åka hem igen. Men vi bestämde att vänta tills vi träffat en sköterska. När hon väl träffat lilla C undrade vi om hon tyckte att det var ok om vi åkte hem istället för att sitta där och vänta i massa timmar när vi kan ligga hemma i sängen istället. Det tyckte hon. Hem vi åkte och när lilla C fick se mormor och morfar sprang hon gatlopp i hallen igen och inget spår av någon sjukdom gick att spåra. Vi kände oss ganska så fåniga när vi kom hem. Får se hur lilla skatan mår imorgon när hon vaknar. Vem vet det kanske är bra att åka till sjukhuset, man kan ju bli frisk på kuppen…..

Är förskolan till för barnen eller är barnen till för förskolan??

Hela helgen har jag gått och grubblat och grubblat över hur jag ska agera i frågan om min sons välbefinnande. Lilla H är en reserverad kille som tänker mycket, och pratar desto mer. Under det senaste halvåret har mycket av diskussionerna varit om ”Mörkret”. Han är lite mörkrädd och har två nattlampor i sitt rum, en spöklampa och en helt vanlig variant som man pluggar in i väggen.

I torsdags berättade lilla H:s förskolefröken om hur lilla H har tystnat. Hela förra året var han tyst på förskolan, i början var det säkert oviljan att vara där som gjorde honom tyst. Men sen blev det nog mer en vana att inte säga nått. Sent i höstas började det så smått lossna. Lilla H började viska fram ord. Det var inte högt och man fick anstränga sig att höra vad han sa men det var ord och det var inte tystnad längre.

Efter julen förändrades hela förskolan. Från att ha varit 18 barn i gruppen med tre vuxna blev det istället 31 barn i gruppen och 5 vuxna. Två avdelningar slogs helt sonika ihop och blev en stor grupp. Detta till följd av den ekonomiska situationen som skolan/förskolan befinner sig i. Här hemma har det inte märkts någon större förändring på hur lilla H har reagerat på denna förändring. Men på förskolan märks det. De få ord som han innan jul börjat säga, började så sakterliga försvinna och nu sitter lilla H vid bordet och mimar när de frågar vad han vill ha.

I torsdags berättade förskolefröken att hon hade pratat med specialpedagogen på skolan som skulle komma och observera lille H under en dag för att se hur han är och hur han beter sig. Detta för att ge oss tips på vad vi/förskolan kan göra för att lösa lille H:s ”tysthet”.

I fredags var jag på BVC med yrvädret C. När jag berättade för sköterskan där om lille H och allt, blev hon arg. I hennes ögon fanns det bara ett svar. Se till miljön istället. Hon tyckte dessutom att jag borde kolla runt och se vad för alternativ till versamhet som finns. Men vad skulle en flytt av lilla H till en ny förskola innebära för honom som tar så lång tid på sig. Ytterligare ett år av tystnad innan han finner trygghet i den nya gruppen för att sen ytterligare en gång flyttas när skolan börjar. Där han går nu ska han gå till och med 9:an om inget annat händer. Vad är bäst för honom?

I läroplanen för förskolan står det ”Verksamheten ska vara rolig, trygg och lärorik för alla barn som deltar. Förskolan ska erbjuda barnen en god pedagogisk verksamhet, där omsorg, fostran och lärande bildar en helhet. ” Just nu känns det inte som om detta sker med lille H. Just nu känns det som en förvaring.

När jag dessutom gjorde en snabb koll på vad de olika partierna här i hemkommunen anser, så säger de politiska program som jag hittade att målet är att minska förskolegrupperna. Det rimmar illa när man ser på hur det funkar på mina barns förskolor. I lille H:s grupp är det 31 barn och lilla C:s grupp är det 34 barn. Vad händer till hösten om det helt plötsligt är 15 barn till som ska ha plats. Blir det 40 barn i varje grupp? När är det ohanterligt? Just nu känns det som om barnen är till för förskolan och inte tvärt om. Jag vet inte vad jag ska göra och känna. När ska jag bestämma att det är nog.