Att arbeta är som att cykla och åka skidor

Nu har jag jobbat i hela två dagar. Fortfarande känns det som om jag är på semester från vardagen. När man som jag har varit hemma med två småttingar i 3.5 år är det konstigt att jobba. Det finns liksom inte längre med i ens världsbild. Visst har jag jobbat på ett sätt men det räknas inte alls på samma sätt. Man får ingen pension för att stanna hemma och ta hand om sina barn. Sen är man alltid fattig och har aldrig råd att köpa något extra. Men nu har jag börjat igen. Det är bara som timanställd men ändå.

Första dagen tillbaka kändes mycket konstig. Jag har varit tillbaks och hälsat på ett antal gånger under dessa tre år. Då har man alltid travat omkring och suttit ner och hälsat på alla och haft trevligt. Igår kändes det lite som att komma och hälsa på igen fast ändå så visste jag att det inte var så. Jag skulle arbeta och vara kvar hela dagen. Mycket skum känsla.

Innan så funderade jag över om jag skulle kunna komma ihåg hur programmen fungerade och om jag skulle kunna ta några samtal alls. Igår så gjorde jag inte det men satt och lyssnade med istället. Dock när jag väl fick logga in och börja lajja lite själv insåg jag ganska snabbt att det inte var så länge sen som jag var där och jobbade och att jag nog inte glömt så mycket.

I morse när jag kom hit började jag med att lyssna med men efter en stund så fick jag börja ta emot samtal och skriva in beställningar. Insåg då att det verkligen är som att cykla. Man är lite ringrostig först men så fort man sätter sig i sadeln funkar det igen. Nu hela eftermiddagen har jag suttit själv och tagit samtal och det har funkat bra. Visst i vissa fall känns det lite skumt och det är inte alltid som jag riktigt har koll på vad jag ska göra eller hur men det löser sig.

Denna känsla fick jag för några år sen. Det var när strax efter det att jag träffa stora M. Vi åkte iväg på skidsemester till Italien. Det var han och jag och en stor grupp med irländare. Jag har åkt utför ganska länge men hade inte åkt på över 10 år då. Jag har aldrig tyckt mej vara någon bra skidåkare så jag var väl lite nervös. Dock när vi åkt upp med liften den första dagen den första gången tog jag några svängar bara för att testa. Det kändes bra och jag tänkte i mitt stilla sinne att ner för backen kommer jag nog allt. När irländarna fick se mej åka ner för backen fick jag höra att jag åkte superbra. Det gör jag inte men jämför med dem åker jag nog riktigt bra.De allra flesta svenskar kan åka skidor bättre än vad irländarna gör och det känns bra. Så om man vill känna sig som kung/drottning i backen ska man åka med irländare som knappt vet hur en skida ser ut.

Imorgon blir dock en helt annan dag. Då ska jag börja jobba med det nya programmet som jag inte kan. Det går säker bra men lite nervös är man allt. Det är dock någon nytt fast ändå bekant.

Finns ett liv utan ångest?

Jag har under de senaste åren lärt mej att leva med ångest, oro och skuld. Ångesten kan slå till när man minst anar och det kan gälla helt befängda ting som egentligen inte borde orsaka ångest eller oro. För det mesta gäller det helt vardagliga saker som t ex i höstas var jag tvungen att lämna in en bok till universitetsbiblioteket men eftersom vi skulle åka bort postade jag boken istället och tänkte inte mer på det. När vi kom hem efter resan kollade jag om boken hade blivit avregistrerad men fann till min stora förvåning att så inte var fallet. Boken som borde ha kommit in veckan innan hade inte dykt upp. Detta innebar för mej störd nattsömn när jag grubblar över hur jag ska lösa det. Jag såg framför mej kravbrev för bokens kostnad och andra avgifter. Dagen efter föreslog min mamma att jag borde kanske ringa till biblioteket och be dem kolla. Denna tanke hade inte ens slagit mej, sagt och gjort, jag ringde och det visade sig att boken fanns där men det hade missats att avregistrera den.

I höstas började jag få ångest över våren. Min föräldrapenning börjar tryta och jag borde hitta på nått annat att göra. Jag fick inte det jobb som jag hade tänkt att jag borde få. Detta ingav mej också massiv ångest och återigen låg jag sömnlös och visste inte riktigt hur jag skulle lösa våren. Men sen kom jag på att jag hade ju lite studiemedel kvar och jag har några kurser som jag inte har gjort vid skolan. Ansökan skickades snabbt till CSN och inom någon dag fick jag veta att jag kunde ta kurserna som jag ville och CSN gillade mej fortfarande och tyckte det var ok att ge studiemedel till mej. Dock jag ansökte bara om pengar fram till påsk för mer studiemedel ville jag inte göra åt plus att föräldrapenningen som jag även fick inte skulle räcka så länge till.

Nu för några veckor sen började ångesten åter komma. Hur blir våren? Hur ska vi få ihop till allt som kostar? Ska jag hitta ett jobb? Måste jag ta sommarvik inom vården? Jag har för väldigt länge sen jobbat på ett servicehus. Under 10 somrar i rad jobbade jag där. Det var en helt ok arbetsplats och personalen var mycket trevlig men jag har en gång sagt att jag inte ska jobba med det igen. Det finns massa andra sorters jobb som jag borde kunna få. Jag skickade tillslut in ett mail till min gamla arbetsplats och erbjöd mej som timmanställd och efter ett par veckor av ångest och tystnad fick jag äntligen besked att jag får komma tillbaks. Nu känns våren lättare och sommaren ännu bättre. Visst jag kommer att behöva jobba hela sommaren men det är ok.

Dock nu är det två veckor tills jag ska börja och ångesten har åter slagit klorna i mej. Hur ska det gå med lilla H och lilla C. Kommer de komma upp på morgonen utan att vara allt för griniga, kommer jag att hinna i tid till jobbet, kommer jag att hinna plugga osv. Listan kan göra lång över vad man kan oroa sig över. Det hjälper förmodligen inte till att jag inte har jobbat på 3 år och känner mej lite ringrostig när det gäller den biten. Jag är van att prata om barn och bajs och allt där till men ha en helt vanlig jobbrelation är nått jag inte prövat på, på länge. Men jag vet att barnen kommer att må bra och ha det så bra de kan. Ångesten kommer att släppa så fort jag är tillbaks igen. Då är det säkert dags för nästa form av ångest att knacka på. Vad det nu blir det vet jag inte men snart så får vi se.

När det tryter i kassan

Under den senaste månaden har min man övergått från två veckors lön till månadslön. Det är på ett sätt bra då man inte alltid måste tänka efter före för att ha tillräckligt med pengar till alla räkningar. Problemet med detta är att han under den senaste månaden endast fått en halv lön. Det hade nog varit ok med det om det var så att jag arbetade och hade en bra inkomst. Tyvärr så är föräldrapenningen inte alltid så stor och när jag dessutom har fått studiemedel har min månadsinkomst varit ganska så banal.

På olika sätt har vi försökt att spara in på saker och ting. Vi köper väldigt sällan saker och prylar och när det kommer till kläder är det ännu mer sällan. För det mesta är det kläder till barnen som vi måste skaffa och då gör så. Jag bakar bröd hemma istället för att köpa färdigbakat. Nästan all mat som vi äter tillagas hemma. Vi äter väldigt sällan hämtmat och när det sker ser vi alltid till att det blir rester över för lunchen dagen därpå.

Men nu denna månaden har vi inte haft mycket över om ens något. Det började kännas snärjigt och jag började fundera över hur den ekonomiska situationen skulle lösa sej. Jag har bara studiemedel till påsk och nästan all min föräldrapenning är förbrukad. Jag behövde ett jobb. För några veckor sen mailade jag till min gamla arbetsplats för att höra om det fanns möjlighet att komma in och jobba extra. Efter några veckors väntan kom dock beskedet. Jag får komma in. Det kändes otroligt skönt att veta att jag kommer att jobba i sommar och få en hyfsad inkomst under några månader i alla fall.

Trots det har det ändå känts tungt i kassan. Tills först igår och senare idag. Igår fick min man sin deklaration. Den är alltid ett litet orosmoment men inte i år!!!! SKATTEÅTERBÄRING!!! Min deklaration kom inte igår den kom idag och även den fick mitt ansikte att lysa upp. Även här är det skatteåterbäring. Jag har aldrig riktigt trott att deklarationen skulle kunna bringa lycka i ett hus men det verkar inte bättre. Nu kanske vi har råd att köpa virke till ett staket, eller lite billiga utemöbler, eller kanske bara till ett träd att plantera. För en gång skull kändes det som om vi fick ett trevligt besked när vi precis behövde det. Tack skatteverket för era fantastiska beräkningar!!!

Besvikelsen kan komma i många skepnader

Idag hade jag vad jag trodde en bra dag. Den började bra. Lille H kom in till mej vid 6.30 och kröp ner i sängen och låg och bara tittade på mej som bara han kan göra. Strax där efter hördes ljud från lilla C. Även hon var i farten och det var bara att stiga upp. Väl inne hos henne hade hon redan tråcklat av sig sin pyjamas och när hon gjort det brukar blöjan snart följa men så långt hade hon inte hunnit. Sen frukost efter det.

Vi gjorde oss färdiga och åkte och hälsade på stora E och lilla E och lille A. Vi hade en mycket bra förmiddag med lek och stoj och trappramling och lite av varje. När lunch och snack och kaffe och annat var avklarat var det dags att åka hem igen. Väl hemma med båda barnen sovande började jag förbereda dagens måltid.

Spagetti och köttfärssås. Det kanske inte låter så spännande men jag hade faktiskt sätt fram emot denna dag ganska länge. Den köpta pastan var nu slut och jag skulle göra egen pasta i min fina pastamaskin som jag fick i julklapp. Pastadegen gjordes och lades enligt instruktioner in i kylskåpet och därefter gjorde jag köttfärssåsen. Sen var det dags att börja.

Men ack nej. Maskinen fungerade inte som jag hade hoppats. Man kan snurra ungefär ett halvt varv på veven och sen fastnar den och sen får man ta i för kung och fosterland för att fortsätta att veva. Detta var situationen redan innan jag stack pasta deg i maskinen. När degen var i blev det ännu mer besvärligt att veva. Jag till och med försökte veva baklänges men det funkade inte heller. Frustrationen växte och växte. Blodet rann, dock ej från någon skada utan från torr och sprucken hud. Stackars lilla C som var uppe nu förstod inte alls att det inte var på henne som jag var arg och frustrerad. Till slut efter ca 40 min slit kommer stora M hem och även han försöker och får inte heller det att funka. Tårarna sprutar hos en mycket frustrerad och arg jag. Maskinen har bara använts en gång tidigare och den är redan trasig. Jag blev så ledsen och så besviken att det bara tog stopp. Tack och lov letade min driftige man fram ett paket med tagelitelle (ursäkta stavning) och kokade det istället för min ej existerande pasta. Imorgon köper jag kungsörnens fullkornsspagetti igen. Det tar bara 9 min att koka och jag får inte huvudvärk av det.

När allt verkar falla på plats

Jag har under en längre tid gått och oroat mej för hur min vår ska se ut. Jag har varit mammaledig nu i över tre år och det börjar tära på krafterna. Men det innebär också att man känner sig lite utanför den vanliga världen. Jag har sökt en del jobb och funderat över hur jag ska ordna med livet. Min lilla tös C har fått plats på förskolan och det är bra men det är också en viss nervositet för mej. Inte att hon ska börja på förskolan utan att jag måste hitta på nått annat att göra än att vara hemma på heltid. Hur gör man?? Vad ska man göra?? Finns det nått för mej att göra??

Sen ser man på nyheterna om alla som förlorar sina jobb och här sitter jag med en hel utbildning och en halvklar utbildning där båda har svåra möjligheter att ge mig jobb. Den första utbildningen i arkeologi har redan skapat mej arbetstillfällen och gav mej möjligheten att jobba utomlands i 5 år. Det var roligt men inte ett framtidsyrke när man har familj och då framför allt inte här i Sverige där avstånden är betydligt längre än där jag jobbade. Jag är mycket glad att jag stack iväg och jobbade utomlands i 5 år. Där träffade jag min kära M och hans fantastiska familj och jag är glad att det är dem som jag kommer att ha kvar i mitt liv alltid.

Men tankarna fortsatte att jobba och när jag tillslut bestämde vilka nyårslöften som jag skulle ge mig själv i år insåg jag att jag såg på livet lite bakvänt. Jag vill ha ett jobb men det måste inte komma först. Kanske är det bättre att jag avslutar mina studier och sen söker jobb på resultatet istället. Med den tanken i mitt sinne kollade jag upp på CSN hur mycket tid jag har kvar, helt övertygad om att det bara var max 10 veckor men där hade jag fel. Jag har hela 36 veckor kvar!!! Perfekt. Jag ringde sedan till högskolan jag studerar vid och det visade sig att jag kan läsa en kurs från i höstas nu och E som jag pratade med skulle kolla upp om det var möjligt att läsa en annan kurs också nu till våren.

Eftersom lilltösen kan skolas in när som helst och storkillen redan har en plats känns det som om allt helt plötsligt löste sig för denna gången. Nu har jag möjlighet att skriva färdigt uppsatsen och sen göra det återstående kurserna och sen plocka ut examen och sen söka jobb och förhoppningsvis få ett jobb som jag trivs med. Vi återkommer dock till det senare.

Nytt år nya löften

Ja så har man då klarat av både jul och nyår. Det gick relativt smärtfritt i år och det var skönt. Lilla H var mycket imponerad av tomten som kom med massa paket. Det var första året han riktigt insåg att det är bra med tomten. Och dessutom fick han en massa saker som han förmodligen inte alls behöver men som villiga givare gav åt han. Sen att lilla syster C:s leksaker liksom blir hans innebar endast att han fick fler…. Men det är väl kanske det som systrar är till för. Själv fick jag en pastamaskin och det var precis det jag ville ha. Ett USB minne var den andra presenten och det var tillräckligt med det. Stora M fick också det han ville ha. En ny mobil och en elektriskt hyvel. Alla var glada och tyckte att de fått precis de vi ville ha.

Nyår var stillsam och lugn. Jag hade några vänner över för en nyårslunch och senare på eftermiddagen kom min syster och hennes man hit. Vi åt mat, pratade, spelade spel, tittade in i brasan och tittade på fyrverkeriet utanför. Det var kallt och skönt precis som det ska vara på nyår.

I år har jag gett mig själv tre nyårslöften. Alla tre vet jag att jag kan klara av men om jag skriver om dem så kanske det går lättare att genomföra dem då jag kanske istället får dåligt samvete om jag inte klarar av att genomföra dem.

1. Skriva färdigt uppsatsen och slutföra de kurser som är oavslutade.
2. Skaffa ett jobb.
3. Gå ner i vikt.

Alla tre känns nödvändiga och då kanske mest det första och det andra löftet men för min självkänsla är det nog bra om alla tre bli genomförda och helst på denna sidan midsommar. Vi får väl se. Det har trots allt bara gått fyra dagar in på det nya året så jag har tiden på min sida och det känns som om jag borde klara av allt som jag har bestämt mej för att göra.

Gott nytt år!!

Att söka jobb

Jag har nu kommit till ett avsnitt i mitt liv som jag inser att jag mer och mer blir nervös över. Jag måste söka jobb. Jag har under de tre senaste åren varit hemma med först min lille kille och sen med den lilla tjejen. Det är varit fantastiskt, frustrerande och ibland skit kul och andra dagar fullständigt urtråkigt. Det finns en gräns när duploklossar och lego inte är roligt länge och även att åter igen se evil diesel och Thomas the tank blir ibland lite väl mycket. Men under denna tid har jag hela tiden tänkt att det ordnar sig nog. Jag kan ju alltid höra av mej till mitt gamla jobb och de kommer att anställa mej med en gång.

Sagt och gjort. Jag ringer och hör efter och då visar det sej att det kommer att utlysas 5 nya tjänster på mitt gamla jobb. Jag skickar in min CV och blir kallad till intervju. Det fanns en hake och det var att tjänsterna skulle tillsättas inom de närmaste 3 veckorna och som föräldraledig är det inte så lätt att bara hoppa på ett sådan jobb så snabbt som möjligt. Dock jag försökte göra mej så tillgänglig som det bara gick. Det gick dock inte hem och jag fick inte mitt gamla jobb. Först blev jag jätteledsen och sen arg. Mest arg blev jag för att istället säga att de som fick tjänsterna kunde börja jobba direkt så berodde det på att jag inte var tillräckligt entusiastisk över att få jobba där. Visst jag kanske inte verkade entusiastisk men det innebär inte att man kommer att göra ett sämre jobb. Jag tillhör den skaran av befolkningen som försöker att vara så ärlig som det bara går. Jag ljuger inte eller hittar heller inte på vita lögner för att komma i bättre dager. Men att vara ärligt och säga att man behöver ett jobb duger visst inte.

Detta har dock satt spår in min hjärna. Jag har helt plötsligt börjat tänka att det kommer att gå åt skogen, ingen vill anställa mej, jag är inte tillräckligt bra, min utbildning är inte färdigt och därför vill ingen anställa mej osv. Det hjälper inte heller att höra att massa människor riskerar att förlora sina jobb och att arbetslösheten hos befolkningen bara ökar. När jag idag hittade ett jobb som jag kommer att söka som ligger bra till och som är inom den sektorn som jag vill jobba så tänker jag redan innan jag söker den att det är nog ingen idé. Men det hjälps inte ansökan ska in och jag ska försöka att presentera mej så bra som möjligt och vara så ärlig som det bara går och vara entusiastisk om jag får komma på intervju…….

Matinköp

Jag har nu varit hemma i tre års tid med mina barn. Av olika orsaker har det blivit jag, qvinnan som fått ta denna uppgift. I det arbete som det trots allt är har även inköp av mat varit en stor uppgift. När lilla H dök upp bodde vi fortfarande i en stor stad med korta avstånd och lättillgängliga affärer. Jag kunde lätt gå ner till affären och inhandla det nödvändigaste. När det var dags för storhandling gick vi alla tre ner och handlade och sen tog en av oss taxi hem med alla matvaror. Det var smidig för oss att göra så då ingen av oss hade körkort och där med ingen bil.

Nu bor vi inte längre kvar i stan utan lite mer utanför där affärer inte är lika tillgängliga och framförallt så går det inte att bara promenera till dem och hem igen. Nä nu krävs det bil vilket innebär att vi inte tar oss till affären lika ofta. Så när vi väl tar oss dit är det mycket som måste inhandlas. Turligt nog har vi båda nu mer körkort och bil så där med är det problemet avklarat. Jag har haft som rutin att varannan torsdag har jag åkt till affären efter att lämnat äldstebarnet på förskolan. Jag och lilltösen har då åkt till affären och kunnat ta det lugnt. Det är faktiskt en mycket bra tid att handla. Hyllorna är fulla med mat inför helgen och affären är fortfarande ganska så tom på folk då de flesta är och jobbar. Vi har kunnat ta oss tid och glida igenom affären och för det mest har vi bara missat några få saker.

Men så fort min kära make och alla barn ska med blir det stressigt. Något som för mej tillockmed kan vara ganska trevligt blir istället en rush runt i affären och massa saker som man (jag) tänkt köpa missas helt. Framför allt är det grönsaks sektorn som får stryka på foten. Jag blir stressad och irriterad och inte alls glad. Genom hela affären är det dags att skynda skynda och när man väl når kassan har man ändå varit där inne ungefär lika längre som när jag går dit själv och då har jag inte missat alls så många saker. Det är nästan bättre att åka dit själv och inte behöva ha med någon mer än mej. Det kan i och för sig vara nog så jobbigt ibland. Men varför inte.

Nä tacka vet jag att handla själv en torsdag förmiddag när det bara är jag och lilla C och alla andra föräldralediga och pensionärer. Då är det lugnt och man får med sig det mesta.

Min första blogg

Ja då var det då dags.

Visst har jag tänkt länge att även jag borde ha en blogg men det har liksom aldrig blivit av det heller. Men nu så. Jag kör med en liten mjukstart och bloggar lite för mej själv här ett tag och ser hur det går. Ni undrar säker vad namnet på min blogg kommer ifrån och det kan jag förstå. Det är väldigt enkelt faktiskt. Min fantastiska mamma brukade kalla mej det lite titt som tätt när jag var liten och det har liksom alltid varit nått som jag gillat.

Först hade jag tänkt att min blogg skulle heta Alias Helga men det kändes inte riktigt rätt. Visst fanns det en tid för länge sen när jag brukade kalla mej för Helga lite nu och då när jag ville var inkognito men det var då det och nu är nu. Min lillebror brukade gå under namnet Egon vilket i sej inte heller är direkt snyggt. Nä FieLiseLotteMaja kändes betydligt trevligare och gladare och mer rätt med vem jag är idag.

Vem är jag då. Jo en 36-årig gift tvåbarnsmor som är inne på sin andra utbildning i livet. Det är nog möjligt att det blir fler framöver men just nu har jag mest tänkt avsluta den som jag håller på med förtillfället. Och sen blir det till att hitta ett jobb som man kan trivas med. Vad det blir och när det blir får framtiden utvisa.

Men trots allt. Här är jag och välkommen in i min värld!