Imorgon är en helt ny dag

Nu har jag skjutit upp denna imorgondag så många gånger. Det är mycket lätt att hitta orsaker till varför jag ska skjuta upp den igen. Men inte denna gången. Förra veckan skyllde jag på regnet. Det är aldrig bra att börja på en regnig dag. Förra våren då jag skulle börjat tyckte lilla C inte om hela episoden så allt sköts på framtiden. I höstas tror jag inte ens att tanken slog mej mer än nått enstaka tillfälle men nu så går det inte att skjuta upp längre. Imorgon ska det inte regna. Jag ska inte jobba och jag ska inte åka någonstans. Jo, det ska jag, jag ska cykla med barnen i en kärra till förskolan och jag undrar hur det ska gå.

En gång i tiden får si sådär 10-12 år sen cyklade jag överallt. Jag pluggade och hade inte pengar till att åka buss och spårvagn dit jag ville. Dessutom hade jag inte heller körkort så det fanns ingen anledning att använda bil. Nä istället var det min fina snygga lila 80-tals bockstyre cykel som fick duga. Då bodde jag mitt inne i smeten och det var inte långt till nått man skulle utan cykeln var det perfekta transportmedlet. Det går fort, man kan komma fram nästan var som helst och det är billigt.

Sen flyttade jag till huvudstaden och bodde där ett år. Den stan känner jag inte till och det blev lättare att ta tunnelbanan dit man skulle och så blev det. När det året var slut flyttade jag utomlands och bodde borta i fem år. I det nya landet flyttade jag runt och jobbade på flera olika ställen och hade ingen cykel. Under denna vistelse i det nya landet gick jag dessutom upp i vikt och det var inte så kul. Där i det nya landet träffade jag stora M som jag nu mer är gift med. Han hade bil och det blev att man alltid åkte bil dit man skulle. Inte så värst bra för ens kondition. Under de sista året i det nya landet skaffades dock en cykel och den använde jag under en hel vår men det var inte alls så roligt som det låter. I det nya landet är cyklister en 5:e klassens medborgare och får inte utrymme någonstans. Ibland finns det cykelbanor markerade men samtidigt är det parkeringsplatser på dessa så i slutändan blir det att man cyklar mitt i trafiken.

När vi flyttade tillbaks hem igen började jag jobba och jag försökte att vara duktig att cykla. Den lila 80-tals cykel fick nytt liv och åter igen började jag trampa på men så en dag gick kugghjulet sönder och det gick inte att laga. Efter ett tag införskaffades en ny cykel men med en liten gravidmage blev det allt mer jobbigt att ta sig framåt och åter igen blev kollektivtrafiken min reshjälp.

När vi köpte det fina hus som vi nu mer bor i insåg jag att det var dags att skaffa körkort. Huset ligger utanför den stora staden och här ute är kollektivtrafiken inte alls bra. Dessutom var lilla C på gång i magen och med ett litet knytte på väg var det bra att få körkort. Så drygt 3 veckor innan flyttlasset gav sig iväg ut på landet fick jag det fina kortet i handen och en bil blev införskaffad och den användes och används flitigt.

Förra våren insåg jag dock det löjliga med att köra lilla H till och från förskolan. Det borde gå att cykla. Tanken var god och en kärra införskaffades och till den cykelhjälmar till de små. Den äldre versionen tyckte det var helt ok men den yngre versionen gillade inte alls hjälm och skrek som en stucken gris. Idén fick skjutas upp och i höstas var det höst och inte alls kul att vara ute och cykla.

Imorgon börjar jag och det ska jag verkligen göra. Stora M har kollat däcken och fixat till det som måste fixas och vi har testkört med hjälm på barnen och båda tycker att det är kul. Nu finns det inga hinder mer än en för tung kropp, dålig karaktär, dålig kondis, fasa för jobbiga backar och en sträcka på totalt 6 km. 3 km åt ena hållet och 3 åt andra. Men imorgon är en helt ny dag och den ska börjas med stil. Jag har dock lovat mej själv att inte överdriva. Så jag cyklar på morgonen och hämtar i bil på eftermiddagen. Men torsdag ska jag cykla igen. Om det inte regnar……

Finns ett liv utan ångest?

Jag har under de senaste åren lärt mej att leva med ångest, oro och skuld. Ångesten kan slå till när man minst anar och det kan gälla helt befängda ting som egentligen inte borde orsaka ångest eller oro. För det mesta gäller det helt vardagliga saker som t ex i höstas var jag tvungen att lämna in en bok till universitetsbiblioteket men eftersom vi skulle åka bort postade jag boken istället och tänkte inte mer på det. När vi kom hem efter resan kollade jag om boken hade blivit avregistrerad men fann till min stora förvåning att så inte var fallet. Boken som borde ha kommit in veckan innan hade inte dykt upp. Detta innebar för mej störd nattsömn när jag grubblar över hur jag ska lösa det. Jag såg framför mej kravbrev för bokens kostnad och andra avgifter. Dagen efter föreslog min mamma att jag borde kanske ringa till biblioteket och be dem kolla. Denna tanke hade inte ens slagit mej, sagt och gjort, jag ringde och det visade sig att boken fanns där men det hade missats att avregistrera den.

I höstas började jag få ångest över våren. Min föräldrapenning börjar tryta och jag borde hitta på nått annat att göra. Jag fick inte det jobb som jag hade tänkt att jag borde få. Detta ingav mej också massiv ångest och återigen låg jag sömnlös och visste inte riktigt hur jag skulle lösa våren. Men sen kom jag på att jag hade ju lite studiemedel kvar och jag har några kurser som jag inte har gjort vid skolan. Ansökan skickades snabbt till CSN och inom någon dag fick jag veta att jag kunde ta kurserna som jag ville och CSN gillade mej fortfarande och tyckte det var ok att ge studiemedel till mej. Dock jag ansökte bara om pengar fram till påsk för mer studiemedel ville jag inte göra åt plus att föräldrapenningen som jag även fick inte skulle räcka så länge till.

Nu för några veckor sen började ångesten åter komma. Hur blir våren? Hur ska vi få ihop till allt som kostar? Ska jag hitta ett jobb? Måste jag ta sommarvik inom vården? Jag har för väldigt länge sen jobbat på ett servicehus. Under 10 somrar i rad jobbade jag där. Det var en helt ok arbetsplats och personalen var mycket trevlig men jag har en gång sagt att jag inte ska jobba med det igen. Det finns massa andra sorters jobb som jag borde kunna få. Jag skickade tillslut in ett mail till min gamla arbetsplats och erbjöd mej som timmanställd och efter ett par veckor av ångest och tystnad fick jag äntligen besked att jag får komma tillbaks. Nu känns våren lättare och sommaren ännu bättre. Visst jag kommer att behöva jobba hela sommaren men det är ok.

Dock nu är det två veckor tills jag ska börja och ångesten har åter slagit klorna i mej. Hur ska det gå med lilla H och lilla C. Kommer de komma upp på morgonen utan att vara allt för griniga, kommer jag att hinna i tid till jobbet, kommer jag att hinna plugga osv. Listan kan göra lång över vad man kan oroa sig över. Det hjälper förmodligen inte till att jag inte har jobbat på 3 år och känner mej lite ringrostig när det gäller den biten. Jag är van att prata om barn och bajs och allt där till men ha en helt vanlig jobbrelation är nått jag inte prövat på, på länge. Men jag vet att barnen kommer att må bra och ha det så bra de kan. Ångesten kommer att släppa så fort jag är tillbaks igen. Då är det säkert dags för nästa form av ångest att knacka på. Vad det nu blir det vet jag inte men snart så får vi se.

Veckomatlista

Varje gång som jag inser att nu är det dags att åka iväg till affären och göra en storhandling tänker jag att denna gången ska jag planera vad vi ska äta. Varje gång sätter jag mej framför datorn och gör en snitsig och fin veckomeny där jag kan fylla i vilka maträtter som jag tänkte kunde vara roligt att servera. Den biten är alltid kul. Det är roligt att sitta och försöka få det att se snyggt ut så att man kan sätta upp den på kylskåpet och ha en trevlig liten lista att titta på.

Sen börjar jobbet med att faktiskt bestämma vad jag ska äta. Måndag och spagetti & köttfärssås är tradition så den är lätt. Sen brukar det bli någon gryta av nått slag eller korv i ugn. Men efter det kör jag fast. Jag sitter med alla mina kokböcker framför mej och försöker hitta inspiration men det går inte. Jag älskar kokböcker och massor av recept ser goda och trevliga ut men ändå så funkar det inte. Vissa maträtter vet jag att jag skulle vilja äta men vet då att stora M inte tycker att det är någon höjdarmat. Andra maträtter är istället lille H och lille C som inte äter.

Sen i min strävan att faktiskt försöka minska min vikt försöker jag också äta smalmat vilket inte heller går så bra när barnen behöver mer fett än mej. Jag har testat alternativ till grädde men det blir aldrig lika gott och till barnen blir det bättre när man gör det ordentligt.

Sen om jag verkligen lyckas fylla i schemat, vilket har hänt ett fåtal gånger, kommer det stora jobbet med att skriva ner alla ingredienser som jag inte har och som jag måste skaffa. Det är alltid jobbigt. Visst blir det bra när man väl lyckas med att genomföra detta men åter igen gick det bet denna helgen. Mina förutsatser var goda men när det väl var dags så blev det att jag åkte till affären och köpte precis samma saker som jag brukar och det blir nog inte mycket nytt i matväg i detta kök denna period heller. Men nästa gång då ska jag lyckas….. om jag inte tröttnar innan jag kommit fram i så fall.

Hur farligt är internet

Jag har sedan ett tag tillbaks hittat en tillvaro på facebook. Jag tycker att det är ganska underhållande att se vad folk hittar på och vad man kan hitta på själv. Jag har dock begränsat mitt upplägg av bilder på min familj och på mej själv. Detta gäller även för denna sida där jag heller inte lagt upp bilder och kommer mycket troligtvis inte heller att göra det.
Anledningen till varför jag inte lagt upp bilder här är för att jag vill hålla min familj utanför denna sida. Denna sida är till för mej och mina tankar. Visst så figurerar stora M, lilla H och lilla C i mina tankar hela tiden men det räcker med att jag nämner dem som jag gör.

Däremot när det gäller facebook har jag bara lagt upp ett foto på mej och ett på mina barn. Jag har fått höra att i om med att jag kryssade i någon sida när jag skapade mitt facebook konto så gav jag också dem rätt till allt som jag lägger upp där. Jag tillhör väl som många andra samma kategori där vi klickar i rutan vi måste för att komma vidare till nästa sida. Lusläser gör jag väldigt sällan och därför missar jag säker en hel del om rättigheter till saker och ting.

Min man (som för övrigt inte ofta använder sig av internet) fick nyss reda på att jag hade lagt upp ett kort på mina två småttingar på facebook. Han blev inte alls glad och tyckte att jag genast skulle ta bort kortet. Han har den åsikten att allt man lägger ut på internet kan utnyttjas på alla sätt och vis även ett kort på två barn eller kanske snarare definitivt två små barn. Jag börjar så smått fundera över hur säkert saker och ting är på internet. Visst finns det brandväggar och sk säkra sidor lite här och var. Men man kan fråga sig hur säkra de egentligen är. På nått vis registreras allt som vi skriver lägger ut puplicerar besöker osv. Och detta kan alltid återkallas vid behov.

Hur rädd ska man vara att någon hittar ett kort på mina barn där de ser omåttligt glada ut och hur rädd ska man vara för att låta bli att visa världen hur fantastiska ens barn är. Hur rädd ska man vara för att skriva det man känner utan att sen få det slängt i ansiktet. Jag vill inte gå tillbaks i tiden där allt tog lång tid. Jag gillar snabbheten, tillgängligheten och samhörigheten som jag får via internet. Jag vill inte vara rädd för vad som kanske kan ske. Jag kommer att fortsätta att vara restriktiv med foton på internet men förhoppningsvis inte med mina tankar.

Facebook

Då har även jag sällat mej till den stora skaran som utnyttjar facebook. Jag har fått höra blandade uppfattningar om hur bra det är men trots allt. På bara 24 timmar har jag fått 14 vänner. Det tycker jag är helt ok. Jag har funderat lite på vad man egentligen använder den till men har inte riktigt kommit på vad det är än. Det kanske är så att man bara gillar att checka upp de människor som man en gång i livet mött och sen tappat bort. Hittills har jag blivit vän med flera personer som jag inte har haft kontakten med på väldigt länge. I några fall har jag inte haft kontakt med dem på flera år. Kanske är det så att man enkelt kan återknyta kontakten men dessa personer.

Men sen har jag fortsatt och fundera. Vill man verkligen ha kontakt med alla dessa människor och när ska man egentligen få tid att umgås med dem. Eller är det bara ett intresse som varar väldigt kort och sen har man inte orken att fortsätta att kolla vad alla andra håller på och skriver och pratar om. jag har en kompis som finns på facebook men hon sa att hon i princip bara varit där en eller två gånger och sen har hon inte orkat/haft tid att vara där. Kanske blir det så för mej med men just nu har det dock nyhetens behag och jag har suttit och letat gamla kompisar och skolkamrater och annat smått och gått under någon kväll. Vi får se hur länge det varar.

Avgifter och förseningar

Det var längesen som jag blev så lättad som jag blev bara för en dryg kvart sen. Det började egentligen för en vecka sedan då jag fick det första kravet på en bok som jag lånat på det stora universitets-biblioteket. Det är i och för sig inget ovanligt att få det då man alltid får en påminnelse om att nu är det dags att lämna tillbaks den där boken du lånat. Vart fall. Jag och familjen var dock inbokade på en resa till M:s familj. I vanliga fall åker jag alltid in och lämnar boken så snart jag fått första kravet men denna gången hade jag inte tid att göra detta och istället åkte jag ner och köpte ett fint vadderat kuvert där portot redan var betalt och stoppade ner boken och skrev adressen och bad min kära far att skicka den då den inte gick ner i brevlådan vid flygplatsen.
När vi sen i förrgår kom hem från vår semester kollade jag mina mail och trott om min förvåning då jag ser krav 2 från samma bibliotek. Jag ringde snabbt hem till mina föräldrar för att dubbelkolla att de stoppat brevet på lådan och det hade de gjort samma dag som jag bett dem göra det.
Jag gillar verkligen inte att vara sen med saker och framför allt gillar jag inte att åka på dryga böter för nått som jag faktiskt hade försökt att göra dvs lämna tillbaks boken.
Första natten hemma sov jag dåligt men då skyllde jag bara på ont i halsen men natten till idag låg jag vaken en hel timma och bara tänkte på en bok som hamnat på villovägar… Så i morse när jag pratade med min ömma moder så föreslog hon att jag skulle ringa till biblioteket. Den tanken hade faktiskt inte ens slagit mej.
Jag hade inte allt för stora förhoppningar på det samtalet men vart fall bättre att försöka och reda ut nått än att sitta och vänta på avgifterna. Jag ringer och en mycket trevlig bibliotekarie svarar och när jag förklarat mitt ärende springer han ner och kollar om boken kanske har hamnat på sin hylla igen. Väntan i telefonen kändes längre än det egentligen tog och snart var han tillbaka och ursäktade sig och sa att boken stod i hyllan där den skulle och de hade missat att avregistrera den. Vilken lättnad!!!
Jag slapp avgifter och mitt rykte är fortfarande intakt….
Nu måste jag bara åka in och lämna den andra boken som jag fått krav på. Denna gången gör jag det personligen……