Ordning och reda pengar på fredá

Jag och min man är väldigt sällan osams, och det tycker jag är skönt. Men som med alla andra människor finns det vissa områden som vi aldrig är överens om. Det är kanske inte direkt konstigt att man inte alltid kan vara sams utan snarare helt normalt. Mina två små barn bråkar säker ett hundratals gånger om dagen om de fick och för dem är det ett helt naturligt beteende då det gäller för dem att lära sig var gränserna går för vad man kan göra och vad man inte kan göra och hur man funkar tillsammans med andra. Det är helt ok. De är bara 2 och 4 år och måste få lära sig hur man samspelar med andra.

Som sagt tidigare så är jag och min man oftast sams men det finns ett område som får mej att gå i taket på två röda och det är påpekande om att jag borde städa. Ända sen jag var tonåring har min tendens att samla papper på hög och inte ha full ordning på dem varit närvarande. När jag var tonåring så var det alltid min kära pappa som satte igång mej och jag blev rosenrasande. Nu är det min man. I vårt hus har vi ett rum som går under betäckningen kontoret. Där inne finns det mesta som jag tar hand om, böcker, papper, foton, dator med mera med mera. Det är ett rum som barnen inte får vara inne i om inte jag eller min man är med. Men min man gillar inte det rummet. Han har sitt garage där jag aldrig är. Visst hämtar jag saker i garaget och när det är gatufest och det regnar så får alla plats där inne vid bord och då är jag också där men annars så undviker jag denna byggnaden; den är min mans utrymme där han kan får fixa och greja med saker som han tycker är roligt. Kontoret anser jag då vara mitt utrymme där jag kan få bara vara.

Min man är pedant och det är inte jag, jag har genom åren bättrat mej ordentligt och nu mer är det ordning och redan i alla rum förutom i kontoret. Visst blir det stökigt i de andra rummen ibland också men det är alltid ordning igen på kvällen när barnen har lagt sig. I kontoret däremot läggs saker som ska fixas sen, det kan vara allt från papper som ska in i pärmar till böcker som måste lagas, ballonger som bara bråkas om till julsaker som inte ska upp än osv. Det finns inte alltid den tid som man skulle vilja att fixa allt där inne och med tiden blir ordningen där inne mer eller mindre ohållbar. Jag är fullständigt medveten om detta men nått av det värsta jag vet är när någon påpekar att jag måste städa eller ordna det nu. Då känner jag mej som 12 igen och blir bara arg. Det spelar ingen roll om det är min man, min pappa eller vem det nu är som säger det, jag går helt enkelt i taket igen.

Sen hör det till saken att det inte alltid bara är jag som ställer in saker i rummet. Även min man ställer in saker där som våra barn inte bör få tag på eller som vi inte riktigt vet vad vi ska göra med.

Igår kväll precis innan vi gick och lade oss drog det igång igen. Igen påpekade min kära man att kontoret är en bedrövelse och att vi borde bara gå in och slänga alltsammans. Detta är hans ultimata lösning på det mesta, om man inte vet var man ska göra av nått eller när man riktigt ska använda det nästa gång så är det lika bra att slänga det!!! Man kan enkelt säga att jag inte håller med.

Båda var sura när vi gick och lade oss och när klockan ringde i morse gick jag upp och duschade och gjorde mig i för jobbet. Det var inte förrän jag var färdig och skulle äta frukost som jag insåg att i mitt sura tillstånd kvällen innan hade hjärnan kortslutit och jag hade satt klocka fel. En hel timma för tidigt. Vad gör man för att förbruka en timma kl 6 på morgonen, jo jag städade i kontoret, det var fortfarande stökigt när jag var tvungen att sluta men kanske lite mindre att göra nästa gång jag städar där inne……..

Hårets vara eller inte vara

Igår gick jag igen till frisören. Det är för mej alltid ett lika stort nöje och tycker att det går alldeles för fort. Åter igen klipptes håret ganska så kort. Det är en frisyr som jag trivs otroligt bra med och som jag tycker är lätt och behändig. Under många år har jag haft långt hår och med tanke på att mitt hår är ganska krulligt och blir mer risigt än lockigt är det enbart praktiskt att ha det kort.

Jag har alltid nu mer färg i håret. Redan innan jag fyllt 25 fanns det gott om gråa hår och det är inget som man direkt stoltserar med i den åldern. Vid den tiden jobbade jag som vårdbiträde på ett servicehus och damerna som bodde där (herrar var det väldigt ont om) var mer eller mindre klara i skallen. Dock vid ett tillfälle var det en av dessa damer som helt plötsligt observerade mitt hår och sa att:”Du har silver i håret!”. Jag vet inte om hon menade det som en komplimang men det uppfattades inte som det. Att någon ser det gråa är väl en sak men att faktiskt kommentera det hela är en helt annan.

Nä, efter det blev håret färgat gång efter annan, allt från blont till kopparröd och sen hennafärgat för att nu åter igen ha gott tillbaks till någon guldblond variant. Jag har också gått från att färga själv till att låta en frisör göra jobbet åt mej för att åter igen göra jobbet själv.

När jag träffade min kära man var jag korthårig och rödhårig vilket på ett sätt är ganska intressant då han aldrig egentligen har tittat efter någon med rött, kort hår. Till råga på allt har jag blå ögon och det var också inte med i hans bild av vad han ansåg intressant. Jag hade redan innan jag träffat honom börjat fundera över om jag inte skulle spara ut mitt hår igen och det blev en extra push att göra det i och med den situationen. Färgen stannade men håret blev längre och krullet kom tillbaks.

Jag tröttnade dock på mitt långa hår för ungefär ett år sen och min frisör gjorde ett mycket gott jobb när hon klippte det kort. Jag var supernöjd och njöt i stora drag. Dock min kära make var av annan åsikt och var sur resten av dagen. Och så har det fortsatt sen dess. Varje gång jag klipper mej så får jag en sur man som inte kan finna något att komplimentera, och det är ju lite tråkigt eftersom jag själv alltid är supernöjd.

Dock när mitt hår växer ut en bit börjar håret ha tendensen att aldrig ligga åt det hållet som jag vill. Vissa dagar är det nästan för likt min mammas hår vilket inte är en bra känsla. Det sista jag vill är att se ut som min kära moder. Inte det att hon inte ser bra ut utan snarare det att hon är nästan 30 år äldre än mej och är min mamma.

Igår njöt jag i stora drag, gick på vägen till bilen via affären och köpte färgen till håret. Åkte sen hem till mina föräldrar som passade de två mindre förmågorna. När jag kom in håll både lilltösen och storkillen på att spela på morfars keyboard och sjunga i mikrofonen. Jag gick raskt upp till rummet där de höll hus och ropade hej. Storkillen tittade konstigt på mej och säger:”Du ser ju ut som mormor!!”

Ja vad ska man säga. Det var precis det som jag försökte låta bli att eftersträva men ack vad ska man göra. Lilltösen tyckte dock att det var fint men ändå! Va falls!!! Ser ut som mormor?? Fast jag kom snabbt på att det förmodligen berodde på färgen på håret. Håret har genom åren blivit allt mer grått eller snarare vitt på sina ställen och när håret är ofärgat är det onekligen mycket likt min mammas färg. Snabbt bar det av hem och färgen sattes i och nu ser jag ut som vanligt igen.

Att träffa doktorn eller inte

De senaste veckorna har doktorn figurerat ganska ofta i vår hem. Det började för ungefär 4 veckor sen när yngsta förmågan fick sin första vaccinationsspruta. Innan hela eventet var hon glad och mycket nöjd, det var rolig att få åka ner till doktorn och leka med alla saker som finns där. Lillförmåga har träffat sin beskärda del av läkare med tanke på att hon från dag 1 fick penicillin på grund av komplikationer vid förlossningen. Där efter lyckades hon få två lunginflammationer innan hon ens blivit 8 månader. En ganska tuff start för en lite tös. Hon har dessutom medicin för förkylningsastma och där med tillhör hon riskgruppen för influensan. I ärlighetens namn bryr hon sig inte alls om det hela och är mest van att få en liten ankmask över mun och näsa och få sjunga lilla snigel två gånger om dagen. Dock för 4 veckor sen var det dags.

Glad som en lärka lekte hon med alla leksaker som fanns i väntrummet. Till hennes stora förtjusning fanns det en väska som med lätthet kunde fyllas med bilar. Leken fortgick ett tag tills hennes namn ropades upp. Det var dags. Innan hade jag försökt förklara för tösen att nu skulle någon sticka henne i armen. Men hennes referensramar fanns inte där för just denna informationen. Istället gick hon glad i hågen in till doktorn och sköterskan. Väskan fick följa med. Leken fortsatte ända till något stack till. En liten glad tös blev snabbt som ögat en mycket ledsen och bedrövad tös istället. I receptionen fick hon en bok vilket gjorde henne lite mindre ledsen men inte i någon större grad. Trösten blev istället ett reflex och en tandborste, det ska tilläggas att det är mycket praktiskt att ge presenter till någon som bara är 2 år och tycker att det mesta man får är fantastiskt.

Under de följande tre veckorna efter detta besök hos doktorn skedde följande; ungefär var enda gång vi tog av lilla C hennes tröja följes av en kommentar från henne, -Jag ville inte sticka i ajmen. Och varje gång sa vi att det är inte någon som ska sticka dej i armen. Till och med när storebror fick ett doktorssätt i födelsedagspresent vägrade hon att leka med sprutan och resulterade i att ytterligare igen uttrycka sitt totala missnöje med att bli stucken i armen.

Men säg den lycka som vara för evigt. Det blev åter igen dags för henne att få sin andra spruta. Innan vi ens hade åkt hemifrån fortgick sig den eviga kommentaren om icke sticka. Väl framme glömdes dock orsaken till besöket snabbt bort, leksakerna var åter igen mycket roliga och leken fortsatte åter igen tills lilltösens tur tog slut. Redan innan vi gick in till rummet började hon gråta. Och åter igen började hon prata om hur lite hon ville bli stucken in armen. Fort gick det men ont gjorde det för tjöt som en stucken gris gjorde hon och ville inte vara kvar. Snabb gick vi ut och även denna gången fick lilla C en bok men denna gången fanns det ingen tröst i det. Istället i kapprummet fortsatte gråten tills hon argt skrek hög så alla kunde höra: JAG….VILL….INTE….STICKA…. I….AJMEN!!!! Den ömma modern försökte låta bli att skratta och sa bara snällt att det är inte någon som kommer att sticka dej i armen på länge!!

Igår var det dags för nya eskapader för lilltösen. Det var inte hennes dag alls. Det började redan innan framkomsten till förskolan. På vägen in går hon rakt in i storebror och står på näsan. Det gick dock bra och allt var frid och fröjd. När jag varit på jobbet i några timmar ringer de från hennes förskola och berättade att hon ramlat och slagit upp hakan och det fanns behov av att någon kollade upp det hela ifall hon behövde tejpas. Snabbt som en iller (eller så snabbt det går att köra 3 mil) tog jag mej till förskolan där en mycket ledsen tös fanns som hade ett stort plåster på hakan fanns. Det visade sig att det inte bara var hakan som drabbats under morgonen. Stolt som en tupp hade hon försökt slå en kullerbytta och rullat åt fel håll direkt in i en matvagn med ett stort blåmärke som resultat.

Jag och lilltösen drog iväg till närmaste vårdcentral där jag förklarade att en doktor skulle ta hand om henne. Men det ville hon inte veta av. -Vill inte sticka i ajem!! Var åter den fras som återkom. Istället fick jag förklara för henne att doktorer kan mer än sticka små tjejer. De kan även laga folk. Väl framme var det en gnällig lite tjej som tillslut fick träffa en mycket snäll sköterska som tejpade hakan och satte på ett mycket snyggt grönt plåster. En karta med delfinklistermärken höjde nivån på tösen. Dock när sprutan kom fram igen fick hon nästan panik men när jag förklarade att det inte var hon som skulle få sprutan utan jag så blev situationen med ens annorlunda.

Allt slutade dock bra och i morse var det en stolt lite tjej som visade upp sitt gröna plåster på sin lilla haka för sin fröken som snällt beundrade det hela och kommenterade hur fint det var.

Min lille kille är en stor kille

Ibland bara inser man att tiden flyter iväg och att saker och ting ändras. Barnen blir större och mer självständiga. Nu ska jag inte påstå att en 2-åring eller att en snart 4-åring är direkt självständiga men man märker att de utvecklas och blir större. Det är en spännande och intressant resa att få vara med på, att få se när man hittar nya kompisar, man klarar av mer, kan skapa saker från fantasin eller helt enkelt hitta på roliga lekar.

Idag är det studiedag på förskolan och jag är hemma med barnen. Det blir ganska ofta så att när vi är hemma så måste jag fixa och dona omkring med saker och ting i huset, en tvätt som ska tvättas, mat som ska lagas, fixa i trädgården eller vad det nu än är. För barnens skull är det roligare om man kan hitta på nått annat att göra. Först var det tänkt att favoriterna stora E och lilla E och lilla A skulle komma hit men det funkade inte denna gången istället tog jag kontakt med en av de kompisar som lille H går med på förskolan. Sagt och gjort vi cyklade ner och var där hela förmiddagen. Lilla C måste dock hem för sin middagslur och det innebar att vi alla skulle hem.

Men istället frågade jag om lille H kunde stanna. Han och lille F trivs jättebra tillsammans och leker utan bråk och det är så skönt. Lille H var direkt med på noterna och efter att ha fråga lille F:s mamma stannade lille H kvar. Det är första gången som lille H leker borta, eller kanske nästan i alla fall. Han har varit över hos grannen tvärs över gatan såklart men då kan han på eget bevåg bara gå hem. Det funkar inte riktigt så när han är hos lille F. Det bor längre bort och han får inte gå dit själv.

Jag är en mycket stolt mamma som tycker att lille H har plötsligt vuxit och blivit ett barn från att tidigare bara varit småbarn. Han kan klara sig på egen hand utan mamma och pappa och leka utan att sakna oss. Det känns skönt men också lite skrämmande. Jag vill inte att han ska bli stor och inte behöva mej fast jag vill ju självklart att han ska bli stor och inte behöva mej hela tiden.

Så sent som igår satt jag och stora M och pratade om vad man kan göra på kvällen när barnen blivit så stora att de inte saknar en om man sticker iväg och tränar någon gång i veckan. När de inte lägger sig och sover vid 19.30-20.30 tiden. Det ska bli skönt att komma fram till den perioden men också lite nervöst är det. Dock just nu i denna sekund behöver varken lille H eller lilla C mej, lille H leker med en kompis och lilla C sover. Sen, om en stund är jag viktig igen och det känns skönt det med.

Stor seger för liten kille

Igår hände det!!! Efter två års tystnad hände det!!!

Det kanske bara är en dag men det är ändå mer än ingen dag. Igår var det dags för lille H och lilla C att återgå till förskolan igen efter 5 veckor hemma med stora M. De har haft mycket bra 5 veckor där nya äventyr har hittats på nästan varje dag.

I början av sommaren innan förskolan hade slutat slogs båda avdelningarna ihop. Lilla C går på en småbarnsavdelning och barnen från den andra avdelningarna fick gå på hennes förskola med andra ord lille H fick gå hos henne i två veckor. Det gillade han. Där kände han sig trygg. Kanske var det att han fick vara med lilla C eller kanske var det att det inte var massa barn, kanske var det bara det att han var någon annanstans som fick honom att komma ut ur sitt skal. Han började så smått prata högt. Det kanske inte låter så konstigt men för någon som varit tyst och valt att inte prata högt var det ett stort steg. En dag när vi åkte dit sa han till mej i bilen att på lilla C förskola kan jag prata högt. Och sen gjorde han det. Först var det bara någon timma efter att jag lämnat dem men sen blev det hela förmiddagen för att sista dagen ha pratat hela dagen. En av lilla C:s fröknar visste inte om hans valda tysthet och trodde jag skojade när jag sa att han inte pratar på sin avdelning, att det bara på sin höjd har varit väldigt tysta viskningar och då enbart till sin kontaktperson och en eller två av barnen.

Igår lämnade jag lilla C som vanligt och som en storm for hon in igen och började leka och stojja trots att klockan bara var 6.30. Sen gick jag och lille H till hans avdelning. På den korta sträckan mellan avdelningarna började musslan komma tillbaks och det kändes igen som om allt började återgå till normal ordning. Tystnad.

När vi väl kom in var det en fröken där och två andra barn. Och lille H bara nickade när de frågade om han haft en bra sommar. Oron började krypa i kroppen igen. Ska han vara tyst hela hösten och inte komma ut ur sitt skal alls. Jag sade till lille H att han får berätta att han ska sova hos mormor och morfar på kvällen. Helt plötsligt exploderade orden och han började prata. Jag kunde slappna av. Åtminstone visste jag att han pratat någon timma på morgonen i alla fall.

När jag på eftermiddagen kom för att hämta båda gick jag som vanligt till lille H:s avdelning först och hämtade honom. Glatt pratade han på när han såg mej. Det är i och för sig inget ovanligt med det. Under hela förra året var det endast när lille H blev hämtad som han pratade högt. I mitt stilla sinne tänkte jag att det var nog samma nu med men till min glädje berättade hans fröken att han har prata och tjattrat hela dagen. Både hon och jag var överlyckliga. Det kändes som en stor seger för en liten kille. Det kanske bara varar en dag men det är en dag mer än i våras. På onsdag är han tillbaks igen. Om han pratar eller inte spelar egentligen inte så stor roll. Nu vet vi att han kan, nu vet han att det går bra. Vi hoppas på en positiv trend.

Stora gröna kaniner och andra saker som är skrämmande

Ibland blir man helt ställd när en barn säger nått som man inte riktigt kan komma på var det har fått det från. Häromdagen när lilla H satt på toaletten, han gillar att ha sällskap, började han fråga mej om jag visste nått om några kaniner. Jag tänkte först att han nog har pratat med granntösen tvärs över gatan vars storasyster har en kanin. Men där hade jag helt fel. NÄ dessa kaniner han pratade om var gröna och stora och hade hattar på sig. De enda stora gröna kaniner med hattar som jag känner till bor och huserar i hålor på Liseberg och det är över ett år sen som vi sist var där och hälsade på. Varifrån han har fått detta har jag ingen aning om. Kanske från någon reklam på TV eller så. Men det borde jag eller stora M har sett också. Det är väldigt sällan som lille H och lilla C får titta på tv själva, för det mesta sätter vi på en film som vi har sett med dem tidigare och mej veterligen finns ingen Lisebergsreklam i någon av dessa filmer. Ur mitt och lille H:s samtal kunde jag dock inte utröna huruvida han var rädd för dessa kaniner eller om han mer var intresserad av dem.

Lille H är en lite hare när det gäller mycket. Just nu älskar han Emil men eftersom han drömmer mardrömmar om Emils pappa får han inte titta på det. Ibland sätter vi på cd med Emil men det är inte samma sak. Att läsa om Emil är inte lika läskigt och det går bra. Just nu läser jag dock en annan bok för honom som heter Ville och Vilda kanin. Det är en mycket söt och trevlig bok om en gårdskanin som flyr sin bur och rymmer ut i skogen. Lille H gillar den mycket men även den skrämmer honom. Boken som består mer av text än bilder är inte alltid så lätt att läsa med honom då han gärna vill kolla på bilderna. Istället måste han vänta och lyssna tills meningen, stycket, kapitlet är färdigt. Ibland dyker det upp en bild där nått verkar hemsk som t ex kråkan och han läser in mycket hemskheter i den och då får man snabbt läsa på för att komma förbi just den bilden. När det gäller den boken brukar jag försöka avsluta kvällsläsningen på en sida där rädda Ville inte är rädd och modiga Vilda är modig. Det funkar för det mesta men inte alltid.

Spindlar är också nått han är rädd för och det kan jag förstå, själv gillar jag dom inte alls men jag försöker vara en bra mamma som inte visar mitt ogillande av spindlar för mycket. Men det som just nu skrämmer han är nog monster av olika slag. Lille H kan få för sig att det finns ett monster i sitt rum och då vägrar han att gå in dit utan sällskap. Turligt nog räcker det ibland med att hålla lillasyster hand men hon är inte alltid ett villigt sällskap.

Rädsla för olika saker är inte realistiska, de är inte alltid verkliga och många fall helt utan orsak. Ofta finns en skräckblandad förtjusning inblandad och kanske inte alltid förtjusning utan enbart en känsla av att inte kunna låta bli. Själv drabbas jag själv ganska ofta. Min rädsla tar sig dock andra former och har mer med familj och olyckor och annat. Jag kan inte låta bli att läsa om tråkiga saker som händer andra och samtidigt gör det ont i kroppen när jag tänker att det kunde lika gärna hända mej. Jag borde inte läsa sånt men jag kan bara inte låta bli. Samma sak gäller knivar. Jag avskyr knivar och tycker inte om när de ligger framme. Min avsky för knivar har nog med att göra det året jag jobbade varje lördag som diskare på ett chark i saluhallen. Jag skar mej endast en gång men jag var tvungen att först sitta ner och lugna ner mej innan jag kunde gå därifrån. Att jag inte tycker om blod och får lite panik när jag gjort mej illa gör saken inte bättre.

När det gäller lille H så får han samma upplevelse när han titta på en film om dinosaurier, där t-rex heter Sharp Tooth och jagar de små barn dinosaurierna. Han sitter helst i knät på någon av oss och kan inte sitta still, skriker lite halvhögt och ropar att nu kommer han. När vi säger att vi kan stänga av så blir han arg och vill fortsätta titta. Turligt nog slutar alla filmer som han tittar på bra men man måste ibland välja rätt film, så att natten inte blir fylld av mardrömmar.

Att vara rädd hör till livet. Att kunna bemästra sin rädsla och gå vidare är en förmåga som jag önskar jag vore bättre på. Det är nog nått man måste odla och öva på varje dag. För lille H är världen inte större än vad en normal 3.5-åring behöver känna till och jag tror och hoppas att han kommer att lära sig att inte vara rädd för det som han är rädd för nu, men samtidigt vet jag också att rädslan tar aldrig slut, den ändrar karaktär och utseende beroende på vilken fas du är i livet, det kan vara gröna kaniner, spindlar eller monster men om nått år är det något helt annat. Vad det blir kan bara tiden utvisa. Mitt mål är att försöka vara där och stödja honom när han behöver en kram eller bara en hand att hålla i när det blir för skrämmande. Det är jag inte rädd för att göra.

När livet blir för mycket

I torsdag var en dag när vi fick tråkig information från min mans hemland. När vi var och firade barnens kusin ringde stora M:s mobil och hans syster berättade att T hade försökt ta sitt liv. Uncle T är stora M:s ingifta farbror. Stora M:s faster C dog i februari efter två års kamp mot cancer. Hon och T har inte några barn i och med det har de bara haft varandra under de 40 år som de varit gifta. Jag har aldrig träffat den ene utan att den andre har varit med. T och C har varit ett begrepp ungefär som G and T. Sen T pensionerades har deras liv rullat på efter ett strikt mönster där varje vecka har sett i princip lika ut. Det kanske låter tråkigt med båda två verkade alltid nöjda och trivdes mycket med hur deras liv såg ut.

När jag och stora M gifte oss för 5 år sen reste de utomlands för första gången och det var en händelse som ändrade på deras inrutade liv. Efter det insåg de att de faktiskt gick bra att åka ut och resa. De kom över till oss och hälsade på och reste till andra platser i Europa efter det.

Dock för 2.5 år sen fick de beskedet att C hade fått cancer och hennes prognos var inte bra. Efter cellgiftbehandlingar tog de en paus förra sommaren och åkte åter igen över och hälsade på oss en sista gång tillsammans. I höstas återupptogs behandlingen men den var mer avsedd att bibehålla situationen mer än försöka ta bort cancern. I februari i år orkade kroppen inte mer och C dog. Efter 40 år tillsammans och 2.5 år sjukdom finns inte längre C i T:s liv mer än som minnen. Han är helt ensam. Visst så finns stora M:s familj men det är inte samma sak.

I torsdags morse efter frukost tog T en burk med blodtryckstabletter och en halv flaska whiskey och svalde allt. Dock när han började må illa ringde han till grannen som ringde ambulans och T fick snabbt köras till sjukhus där han togs om hand. Han överlevde denna gången men trots att han säger att han aldrig ska göra det igen är man inte riktigt helt säker.

När stora M pratade med sin bror i torsdags fick vi också reda på att grannens sons fru hade tagit sitt liv. De hade bara varit gifta i 2 år och hon var bara 30 år. Hon ville dock verkligen ta sitt liv och enligt vad vi hört hällde hon bensin över sig i bilen och tände på. Det fanns inget någon kunde göra.

I båda dessa fall har livet på nått sätt blivit för mycket. När det gäller T kan jag förstå varför han inte tycker det finns nått att leva för men för någon som är ung och som det verkar lyckligt gift förstår jag mindre. Men vad som syns på utsidan och verkar bra är nog många gånger inte alls bra. Detta gäller nog inte bara för dessa två människor. Alla har vi dagar när vi önskade att vi är någon helt annanstans eller att allt bara ska ta slut. Men att gå från den känslan till att göra något åt det för att verkligen försvinna är en helt annan sak. Att ta ett sånt besluta och sen genomföra det är på nått vis modigt fast på ett riktigt hemskt sätt. Bara tanken på det får min kropp att göra ont. Jag gillar livet för mycket, jag gillar min familj för mycket, jag gillar allt runt omkring mig för mycket och jag gillar framtiden för mycket. Jag vill leva jag vill se vad som händer sen. Att gå från livet till döden är ett så långt steg och jag tänker att det borde finnas andra steg man kan ta innan det stora klivet. Själv hoppas jag att om jag någongång känner så försöker hitta andra vägar att gå istället. När man tar sitt liv påverkar man inte bara sig själv utan alla människor runt omkring. Frågorna är nog fler än svaren i många fall och det finns ingen att fråga. Jag hoppas att stora M:s uncle T kommer att fortsätta att välja livet först. Själv vill jag att han ska berätta om auntie C för lilla C och lilla H så att de känner auntie C även om de inte längre minns henne.

Finns ett liv utan ångest?

Jag har under de senaste åren lärt mej att leva med ångest, oro och skuld. Ångesten kan slå till när man minst anar och det kan gälla helt befängda ting som egentligen inte borde orsaka ångest eller oro. För det mesta gäller det helt vardagliga saker som t ex i höstas var jag tvungen att lämna in en bok till universitetsbiblioteket men eftersom vi skulle åka bort postade jag boken istället och tänkte inte mer på det. När vi kom hem efter resan kollade jag om boken hade blivit avregistrerad men fann till min stora förvåning att så inte var fallet. Boken som borde ha kommit in veckan innan hade inte dykt upp. Detta innebar för mej störd nattsömn när jag grubblar över hur jag ska lösa det. Jag såg framför mej kravbrev för bokens kostnad och andra avgifter. Dagen efter föreslog min mamma att jag borde kanske ringa till biblioteket och be dem kolla. Denna tanke hade inte ens slagit mej, sagt och gjort, jag ringde och det visade sig att boken fanns där men det hade missats att avregistrera den.

I höstas började jag få ångest över våren. Min föräldrapenning börjar tryta och jag borde hitta på nått annat att göra. Jag fick inte det jobb som jag hade tänkt att jag borde få. Detta ingav mej också massiv ångest och återigen låg jag sömnlös och visste inte riktigt hur jag skulle lösa våren. Men sen kom jag på att jag hade ju lite studiemedel kvar och jag har några kurser som jag inte har gjort vid skolan. Ansökan skickades snabbt till CSN och inom någon dag fick jag veta att jag kunde ta kurserna som jag ville och CSN gillade mej fortfarande och tyckte det var ok att ge studiemedel till mej. Dock jag ansökte bara om pengar fram till påsk för mer studiemedel ville jag inte göra åt plus att föräldrapenningen som jag även fick inte skulle räcka så länge till.

Nu för några veckor sen började ångesten åter komma. Hur blir våren? Hur ska vi få ihop till allt som kostar? Ska jag hitta ett jobb? Måste jag ta sommarvik inom vården? Jag har för väldigt länge sen jobbat på ett servicehus. Under 10 somrar i rad jobbade jag där. Det var en helt ok arbetsplats och personalen var mycket trevlig men jag har en gång sagt att jag inte ska jobba med det igen. Det finns massa andra sorters jobb som jag borde kunna få. Jag skickade tillslut in ett mail till min gamla arbetsplats och erbjöd mej som timmanställd och efter ett par veckor av ångest och tystnad fick jag äntligen besked att jag får komma tillbaks. Nu känns våren lättare och sommaren ännu bättre. Visst jag kommer att behöva jobba hela sommaren men det är ok.

Dock nu är det två veckor tills jag ska börja och ångesten har åter slagit klorna i mej. Hur ska det gå med lilla H och lilla C. Kommer de komma upp på morgonen utan att vara allt för griniga, kommer jag att hinna i tid till jobbet, kommer jag att hinna plugga osv. Listan kan göra lång över vad man kan oroa sig över. Det hjälper förmodligen inte till att jag inte har jobbat på 3 år och känner mej lite ringrostig när det gäller den biten. Jag är van att prata om barn och bajs och allt där till men ha en helt vanlig jobbrelation är nått jag inte prövat på, på länge. Men jag vet att barnen kommer att må bra och ha det så bra de kan. Ångesten kommer att släppa så fort jag är tillbaks igen. Då är det säkert dags för nästa form av ångest att knacka på. Vad det nu blir det vet jag inte men snart så får vi se.

Vi borde åka hem…..

I går morse hade lilla C feber när hon vaknade. Det är inget ovanligt med det utan som de flesta som har små barn på dryga 1,5 år vet så blir det så bland. Hon är snorig och allmänt risig och hängig. Det är inte heller nått ovanligt. Som vanligt ger vi henne febernedsättande för att det blir trevligare för alla om hon är glad och pigg och mindre febrig. Under natten hade hon tillbringat sin tid i min och stora M säng vilket medförde att jag och stora M sov mindre bra. Under dagen var ganska så trött och ville väl egentligen inte göra allt för mycket. På kvällen skulle mormor sitta barnvakt då vi var tvungna att gå iväg på ett föreningsmöte. När mormor väl kom får lilla C spel. Hon springer fram och tillbaks i hallen med lille H antingen framför eller bakom. Ingen som såg henne då kunde tro att hon hade hög feber.

I går kväll när vi gick och lade oss dröjde det inte länge innan lilla C började gråta och flyttades raskt över till våran säng igen. När hon vaknade vid 6.30 på morgonen lät hon som en skata och hostade och fnös och lät riktigt risigt. Febern fanns där. När lilla C och jag lämnat lilla H på förskolan åkte vi hem igen. Det blev mest soffsittande och Mora Träsk. Lilla C var så ynklig och trött och hade ingen ork för nått. Jag började bli smått orolig framför allt som hon har förkylningsastma och hon har dessutom haft två lunginflammationer tidigare. När hon vaknade efter sitt sömnpass lät hon ännu värre och jag ringde ner till barnläkaren men där fanns det inga tider kvar. Ringde till vårdcentralen istället och inte heller där fanns det några tider kvar. Stora M fick åka och hämta lille H på förskolan och jag gjorde förberedelser för att åka till sjukhuset. Mormor och morfar beställdes som barnvakt. Inte ens åsynen av pappa muntrade upp den lilla kycklingen något nämnvärt.

När mormor och morfar tillslut kom gjordes tappra försök att piggna till men det gick inte så bra. Vi packade ihop oss och åkte till barnakuten. Väl där började den sjuka tösen stoja, klättra, busa, röjja leka och agera som om hon var helt frisk. Inget hördes från den rosliga halsen och inget hostande eller nått sånt. Där satt jag och stora M och tittade på henne och tittade på varandra och undrade om vi borde åka hem igen. Men vi bestämde att vänta tills vi träffat en sköterska. När hon väl träffat lilla C undrade vi om hon tyckte att det var ok om vi åkte hem istället för att sitta där och vänta i massa timmar när vi kan ligga hemma i sängen istället. Det tyckte hon. Hem vi åkte och när lilla C fick se mormor och morfar sprang hon gatlopp i hallen igen och inget spår av någon sjukdom gick att spåra. Vi kände oss ganska så fåniga när vi kom hem. Får se hur lilla skatan mår imorgon när hon vaknar. Vem vet det kanske är bra att åka till sjukhuset, man kan ju bli frisk på kuppen…..

Besvikelsen kan komma i många skepnader

Idag hade jag vad jag trodde en bra dag. Den började bra. Lille H kom in till mej vid 6.30 och kröp ner i sängen och låg och bara tittade på mej som bara han kan göra. Strax där efter hördes ljud från lilla C. Även hon var i farten och det var bara att stiga upp. Väl inne hos henne hade hon redan tråcklat av sig sin pyjamas och när hon gjort det brukar blöjan snart följa men så långt hade hon inte hunnit. Sen frukost efter det.

Vi gjorde oss färdiga och åkte och hälsade på stora E och lilla E och lille A. Vi hade en mycket bra förmiddag med lek och stoj och trappramling och lite av varje. När lunch och snack och kaffe och annat var avklarat var det dags att åka hem igen. Väl hemma med båda barnen sovande började jag förbereda dagens måltid.

Spagetti och köttfärssås. Det kanske inte låter så spännande men jag hade faktiskt sätt fram emot denna dag ganska länge. Den köpta pastan var nu slut och jag skulle göra egen pasta i min fina pastamaskin som jag fick i julklapp. Pastadegen gjordes och lades enligt instruktioner in i kylskåpet och därefter gjorde jag köttfärssåsen. Sen var det dags att börja.

Men ack nej. Maskinen fungerade inte som jag hade hoppats. Man kan snurra ungefär ett halvt varv på veven och sen fastnar den och sen får man ta i för kung och fosterland för att fortsätta att veva. Detta var situationen redan innan jag stack pasta deg i maskinen. När degen var i blev det ännu mer besvärligt att veva. Jag till och med försökte veva baklänges men det funkade inte heller. Frustrationen växte och växte. Blodet rann, dock ej från någon skada utan från torr och sprucken hud. Stackars lilla C som var uppe nu förstod inte alls att det inte var på henne som jag var arg och frustrerad. Till slut efter ca 40 min slit kommer stora M hem och även han försöker och får inte heller det att funka. Tårarna sprutar hos en mycket frustrerad och arg jag. Maskinen har bara använts en gång tidigare och den är redan trasig. Jag blev så ledsen och så besviken att det bara tog stopp. Tack och lov letade min driftige man fram ett paket med tagelitelle (ursäkta stavning) och kokade det istället för min ej existerande pasta. Imorgon köper jag kungsörnens fullkornsspagetti igen. Det tar bara 9 min att koka och jag får inte huvudvärk av det.