Ordning och reda pengar på fredá

Jag och min man är väldigt sällan osams, och det tycker jag är skönt. Men som med alla andra människor finns det vissa områden som vi aldrig är överens om. Det är kanske inte direkt konstigt att man inte alltid kan vara sams utan snarare helt normalt. Mina två små barn bråkar säker ett hundratals gånger om dagen om de fick och för dem är det ett helt naturligt beteende då det gäller för dem att lära sig var gränserna går för vad man kan göra och vad man inte kan göra och hur man funkar tillsammans med andra. Det är helt ok. De är bara 2 och 4 år och måste få lära sig hur man samspelar med andra.

Som sagt tidigare så är jag och min man oftast sams men det finns ett område som får mej att gå i taket på två röda och det är påpekande om att jag borde städa. Ända sen jag var tonåring har min tendens att samla papper på hög och inte ha full ordning på dem varit närvarande. När jag var tonåring så var det alltid min kära pappa som satte igång mej och jag blev rosenrasande. Nu är det min man. I vårt hus har vi ett rum som går under betäckningen kontoret. Där inne finns det mesta som jag tar hand om, böcker, papper, foton, dator med mera med mera. Det är ett rum som barnen inte får vara inne i om inte jag eller min man är med. Men min man gillar inte det rummet. Han har sitt garage där jag aldrig är. Visst hämtar jag saker i garaget och när det är gatufest och det regnar så får alla plats där inne vid bord och då är jag också där men annars så undviker jag denna byggnaden; den är min mans utrymme där han kan får fixa och greja med saker som han tycker är roligt. Kontoret anser jag då vara mitt utrymme där jag kan få bara vara.

Min man är pedant och det är inte jag, jag har genom åren bättrat mej ordentligt och nu mer är det ordning och redan i alla rum förutom i kontoret. Visst blir det stökigt i de andra rummen ibland också men det är alltid ordning igen på kvällen när barnen har lagt sig. I kontoret däremot läggs saker som ska fixas sen, det kan vara allt från papper som ska in i pärmar till böcker som måste lagas, ballonger som bara bråkas om till julsaker som inte ska upp än osv. Det finns inte alltid den tid som man skulle vilja att fixa allt där inne och med tiden blir ordningen där inne mer eller mindre ohållbar. Jag är fullständigt medveten om detta men nått av det värsta jag vet är när någon påpekar att jag måste städa eller ordna det nu. Då känner jag mej som 12 igen och blir bara arg. Det spelar ingen roll om det är min man, min pappa eller vem det nu är som säger det, jag går helt enkelt i taket igen.

Sen hör det till saken att det inte alltid bara är jag som ställer in saker i rummet. Även min man ställer in saker där som våra barn inte bör få tag på eller som vi inte riktigt vet vad vi ska göra med.

Igår kväll precis innan vi gick och lade oss drog det igång igen. Igen påpekade min kära man att kontoret är en bedrövelse och att vi borde bara gå in och slänga alltsammans. Detta är hans ultimata lösning på det mesta, om man inte vet var man ska göra av nått eller när man riktigt ska använda det nästa gång så är det lika bra att slänga det!!! Man kan enkelt säga att jag inte håller med.

Båda var sura när vi gick och lade oss och när klockan ringde i morse gick jag upp och duschade och gjorde mig i för jobbet. Det var inte förrän jag var färdig och skulle äta frukost som jag insåg att i mitt sura tillstånd kvällen innan hade hjärnan kortslutit och jag hade satt klocka fel. En hel timma för tidigt. Vad gör man för att förbruka en timma kl 6 på morgonen, jo jag städade i kontoret, det var fortfarande stökigt när jag var tvungen att sluta men kanske lite mindre att göra nästa gång jag städar där inne……..

Hårets vara eller inte vara

Igår gick jag igen till frisören. Det är för mej alltid ett lika stort nöje och tycker att det går alldeles för fort. Åter igen klipptes håret ganska så kort. Det är en frisyr som jag trivs otroligt bra med och som jag tycker är lätt och behändig. Under många år har jag haft långt hår och med tanke på att mitt hår är ganska krulligt och blir mer risigt än lockigt är det enbart praktiskt att ha det kort.

Jag har alltid nu mer färg i håret. Redan innan jag fyllt 25 fanns det gott om gråa hår och det är inget som man direkt stoltserar med i den åldern. Vid den tiden jobbade jag som vårdbiträde på ett servicehus och damerna som bodde där (herrar var det väldigt ont om) var mer eller mindre klara i skallen. Dock vid ett tillfälle var det en av dessa damer som helt plötsligt observerade mitt hår och sa att:”Du har silver i håret!”. Jag vet inte om hon menade det som en komplimang men det uppfattades inte som det. Att någon ser det gråa är väl en sak men att faktiskt kommentera det hela är en helt annan.

Nä, efter det blev håret färgat gång efter annan, allt från blont till kopparröd och sen hennafärgat för att nu åter igen ha gott tillbaks till någon guldblond variant. Jag har också gått från att färga själv till att låta en frisör göra jobbet åt mej för att åter igen göra jobbet själv.

När jag träffade min kära man var jag korthårig och rödhårig vilket på ett sätt är ganska intressant då han aldrig egentligen har tittat efter någon med rött, kort hår. Till råga på allt har jag blå ögon och det var också inte med i hans bild av vad han ansåg intressant. Jag hade redan innan jag träffat honom börjat fundera över om jag inte skulle spara ut mitt hår igen och det blev en extra push att göra det i och med den situationen. Färgen stannade men håret blev längre och krullet kom tillbaks.

Jag tröttnade dock på mitt långa hår för ungefär ett år sen och min frisör gjorde ett mycket gott jobb när hon klippte det kort. Jag var supernöjd och njöt i stora drag. Dock min kära make var av annan åsikt och var sur resten av dagen. Och så har det fortsatt sen dess. Varje gång jag klipper mej så får jag en sur man som inte kan finna något att komplimentera, och det är ju lite tråkigt eftersom jag själv alltid är supernöjd.

Dock när mitt hår växer ut en bit börjar håret ha tendensen att aldrig ligga åt det hållet som jag vill. Vissa dagar är det nästan för likt min mammas hår vilket inte är en bra känsla. Det sista jag vill är att se ut som min kära moder. Inte det att hon inte ser bra ut utan snarare det att hon är nästan 30 år äldre än mej och är min mamma.

Igår njöt jag i stora drag, gick på vägen till bilen via affären och köpte färgen till håret. Åkte sen hem till mina föräldrar som passade de två mindre förmågorna. När jag kom in håll både lilltösen och storkillen på att spela på morfars keyboard och sjunga i mikrofonen. Jag gick raskt upp till rummet där de höll hus och ropade hej. Storkillen tittade konstigt på mej och säger:”Du ser ju ut som mormor!!”

Ja vad ska man säga. Det var precis det som jag försökte låta bli att eftersträva men ack vad ska man göra. Lilltösen tyckte dock att det var fint men ändå! Va falls!!! Ser ut som mormor?? Fast jag kom snabbt på att det förmodligen berodde på färgen på håret. Håret har genom åren blivit allt mer grått eller snarare vitt på sina ställen och när håret är ofärgat är det onekligen mycket likt min mammas färg. Snabbt bar det av hem och färgen sattes i och nu ser jag ut som vanligt igen.

Att träffa doktorn eller inte

De senaste veckorna har doktorn figurerat ganska ofta i vår hem. Det började för ungefär 4 veckor sen när yngsta förmågan fick sin första vaccinationsspruta. Innan hela eventet var hon glad och mycket nöjd, det var rolig att få åka ner till doktorn och leka med alla saker som finns där. Lillförmåga har träffat sin beskärda del av läkare med tanke på att hon från dag 1 fick penicillin på grund av komplikationer vid förlossningen. Där efter lyckades hon få två lunginflammationer innan hon ens blivit 8 månader. En ganska tuff start för en lite tös. Hon har dessutom medicin för förkylningsastma och där med tillhör hon riskgruppen för influensan. I ärlighetens namn bryr hon sig inte alls om det hela och är mest van att få en liten ankmask över mun och näsa och få sjunga lilla snigel två gånger om dagen. Dock för 4 veckor sen var det dags.

Glad som en lärka lekte hon med alla leksaker som fanns i väntrummet. Till hennes stora förtjusning fanns det en väska som med lätthet kunde fyllas med bilar. Leken fortgick ett tag tills hennes namn ropades upp. Det var dags. Innan hade jag försökt förklara för tösen att nu skulle någon sticka henne i armen. Men hennes referensramar fanns inte där för just denna informationen. Istället gick hon glad i hågen in till doktorn och sköterskan. Väskan fick följa med. Leken fortsatte ända till något stack till. En liten glad tös blev snabbt som ögat en mycket ledsen och bedrövad tös istället. I receptionen fick hon en bok vilket gjorde henne lite mindre ledsen men inte i någon större grad. Trösten blev istället ett reflex och en tandborste, det ska tilläggas att det är mycket praktiskt att ge presenter till någon som bara är 2 år och tycker att det mesta man får är fantastiskt.

Under de följande tre veckorna efter detta besök hos doktorn skedde följande; ungefär var enda gång vi tog av lilla C hennes tröja följes av en kommentar från henne, -Jag ville inte sticka i ajmen. Och varje gång sa vi att det är inte någon som ska sticka dej i armen. Till och med när storebror fick ett doktorssätt i födelsedagspresent vägrade hon att leka med sprutan och resulterade i att ytterligare igen uttrycka sitt totala missnöje med att bli stucken i armen.

Men säg den lycka som vara för evigt. Det blev åter igen dags för henne att få sin andra spruta. Innan vi ens hade åkt hemifrån fortgick sig den eviga kommentaren om icke sticka. Väl framme glömdes dock orsaken till besöket snabbt bort, leksakerna var åter igen mycket roliga och leken fortsatte åter igen tills lilltösens tur tog slut. Redan innan vi gick in till rummet började hon gråta. Och åter igen började hon prata om hur lite hon ville bli stucken in armen. Fort gick det men ont gjorde det för tjöt som en stucken gris gjorde hon och ville inte vara kvar. Snabb gick vi ut och även denna gången fick lilla C en bok men denna gången fanns det ingen tröst i det. Istället i kapprummet fortsatte gråten tills hon argt skrek hög så alla kunde höra: JAG….VILL….INTE….STICKA…. I….AJMEN!!!! Den ömma modern försökte låta bli att skratta och sa bara snällt att det är inte någon som kommer att sticka dej i armen på länge!!

Igår var det dags för nya eskapader för lilltösen. Det var inte hennes dag alls. Det började redan innan framkomsten till förskolan. På vägen in går hon rakt in i storebror och står på näsan. Det gick dock bra och allt var frid och fröjd. När jag varit på jobbet i några timmar ringer de från hennes förskola och berättade att hon ramlat och slagit upp hakan och det fanns behov av att någon kollade upp det hela ifall hon behövde tejpas. Snabbt som en iller (eller så snabbt det går att köra 3 mil) tog jag mej till förskolan där en mycket ledsen tös fanns som hade ett stort plåster på hakan fanns. Det visade sig att det inte bara var hakan som drabbats under morgonen. Stolt som en tupp hade hon försökt slå en kullerbytta och rullat åt fel håll direkt in i en matvagn med ett stort blåmärke som resultat.

Jag och lilltösen drog iväg till närmaste vårdcentral där jag förklarade att en doktor skulle ta hand om henne. Men det ville hon inte veta av. -Vill inte sticka i ajem!! Var åter den fras som återkom. Istället fick jag förklara för henne att doktorer kan mer än sticka små tjejer. De kan även laga folk. Väl framme var det en gnällig lite tjej som tillslut fick träffa en mycket snäll sköterska som tejpade hakan och satte på ett mycket snyggt grönt plåster. En karta med delfinklistermärken höjde nivån på tösen. Dock när sprutan kom fram igen fick hon nästan panik men när jag förklarade att det inte var hon som skulle få sprutan utan jag så blev situationen med ens annorlunda.

Allt slutade dock bra och i morse var det en stolt lite tjej som visade upp sitt gröna plåster på sin lilla haka för sin fröken som snällt beundrade det hela och kommenterade hur fint det var.

Stor seger för liten kille

Igår hände det!!! Efter två års tystnad hände det!!!

Det kanske bara är en dag men det är ändå mer än ingen dag. Igår var det dags för lille H och lilla C att återgå till förskolan igen efter 5 veckor hemma med stora M. De har haft mycket bra 5 veckor där nya äventyr har hittats på nästan varje dag.

I början av sommaren innan förskolan hade slutat slogs båda avdelningarna ihop. Lilla C går på en småbarnsavdelning och barnen från den andra avdelningarna fick gå på hennes förskola med andra ord lille H fick gå hos henne i två veckor. Det gillade han. Där kände han sig trygg. Kanske var det att han fick vara med lilla C eller kanske var det att det inte var massa barn, kanske var det bara det att han var någon annanstans som fick honom att komma ut ur sitt skal. Han började så smått prata högt. Det kanske inte låter så konstigt men för någon som varit tyst och valt att inte prata högt var det ett stort steg. En dag när vi åkte dit sa han till mej i bilen att på lilla C förskola kan jag prata högt. Och sen gjorde han det. Först var det bara någon timma efter att jag lämnat dem men sen blev det hela förmiddagen för att sista dagen ha pratat hela dagen. En av lilla C:s fröknar visste inte om hans valda tysthet och trodde jag skojade när jag sa att han inte pratar på sin avdelning, att det bara på sin höjd har varit väldigt tysta viskningar och då enbart till sin kontaktperson och en eller två av barnen.

Igår lämnade jag lilla C som vanligt och som en storm for hon in igen och började leka och stojja trots att klockan bara var 6.30. Sen gick jag och lille H till hans avdelning. På den korta sträckan mellan avdelningarna började musslan komma tillbaks och det kändes igen som om allt började återgå till normal ordning. Tystnad.

När vi väl kom in var det en fröken där och två andra barn. Och lille H bara nickade när de frågade om han haft en bra sommar. Oron började krypa i kroppen igen. Ska han vara tyst hela hösten och inte komma ut ur sitt skal alls. Jag sade till lille H att han får berätta att han ska sova hos mormor och morfar på kvällen. Helt plötsligt exploderade orden och han började prata. Jag kunde slappna av. Åtminstone visste jag att han pratat någon timma på morgonen i alla fall.

När jag på eftermiddagen kom för att hämta båda gick jag som vanligt till lille H:s avdelning först och hämtade honom. Glatt pratade han på när han såg mej. Det är i och för sig inget ovanligt med det. Under hela förra året var det endast när lille H blev hämtad som han pratade högt. I mitt stilla sinne tänkte jag att det var nog samma nu med men till min glädje berättade hans fröken att han har prata och tjattrat hela dagen. Både hon och jag var överlyckliga. Det kändes som en stor seger för en liten kille. Det kanske bara varar en dag men det är en dag mer än i våras. På onsdag är han tillbaks igen. Om han pratar eller inte spelar egentligen inte så stor roll. Nu vet vi att han kan, nu vet han att det går bra. Vi hoppas på en positiv trend.

Jordgubbar hör sommaren till

Igår tog jag igen i tu med ett av mina sommarprojekt som jag alltid känner att jag måste få gjort. Förr om åren var jag mer motiverad att anstränga mig för att få det gjort, men nu har jag gjort det så lätt som det bara går att göra. Vad jag pratar om är jordgubbar såklart!!!

Förr om åren brukade jag och antingen min mamma eller någon kompis åka i väg till ett självplock och böja oss framstupa och plocka jordgubbe efter jordgubbe. Det var alltid lika jobbigt men kändes skönt när det väl var gjort. Varför idén att plocka jordgubbar ens har dykt upp huvudet är nog barndomsminnen från när man var riktigt liten. Mamma och pappa brukade alltid åka iväg och plocka jordgubbar på stora fält där man fick äta så mycket man orkade. Det var alltid roligt, kanske mer för att man fick en liten hink som man kunde fylla och sen mängden av bär som man fick äta. Det där att man fick äta så mycket man orkade låter bra och gott var det men mängden bär som man faktiskt åt var nog inte så stor trots allt.

Jag har alltid tyckt att jordgubbar är något utöver det vanliga. Jag kan inte hjälpa att jag tycker de är något av det bästa med sommaren och utan dem skulle det inte kännas som sommar, inte riktigt. Dessa röda söta bär ska ätas antingen som de är eller med glass. Nu i sommar har de också blivit vanligt att blandas i filen på morgonen. När jag var gravid med min äldste fick min man för sig att jag hade ett konstant behov av jordgubbar enbart för att jag var gravid. Det stämmer att jag åt jordgubbarna för att jag var gravid men inte för att det var någon som jag speciellt ville ha bara för att jag var gravid. Nä jag intalade mig själv att det är mycket järn i jordgubbar så det måste man äta mycket av. Jag tror att jag åt nästan en liter varje dag under hela sommaren. Mycket gott och jag tröttnade inte alls på det hela.

Men för nått år sen började jag inse det jobbiga med att själv plocka alla bären. Först ska man hitta ett ställe som faktiskt har självplock, och när man väl hittat det så var jag på den tiden tvungen att hitta en chaufför i brist på egen bil och eget körkort. När man väl kommit på plats är det bara att hoppas på att bären finns i mängd och att de är röda och fast, detta kan aldrig garanteras. Sen när man väl har gjort första delen av jobbet var rensningen av bären kvar samt syltning och sockring av bären. Men för mej är inte alltid det som är det jobbiga. Nä det jobbiga kommer någon dag senare när träningsvärken sätter in. Vem är egentligen van att gå framåtböjd i 1-2 timmar i ett svep utan att tränat i någon större grad, inte jag i alla fall och jag har lidit tillräckligt. Plus med små barn är svårt som det är att hinna med att ta hand om bären ändå. Än är de för små för att tas med till ett fält med jordgubbar.

Nä, sen några år tillbaks kan man se mej åka hem någon gång efter midsommar med en kartong med 15 liter jordgubbar som jag sen syltar och sockrar. Och förövrigt njuter av under följande året. Igår var det dags och trots en tidig start idag fick jag alla bären fixade på ett eller annat sätt. Men vem vet, det går rykten om att blåbären i skogen börjar mogna och det blir nog en tripp in i skogen för att söka dessa goda bär för ytterligare sylta och sockra, sen finns det både hallon, röda och svarta vinbär och kanske kan man hitta björnbär någonstans och till hösten även äpplen…..

När livet blir för mycket

I torsdag var en dag när vi fick tråkig information från min mans hemland. När vi var och firade barnens kusin ringde stora M:s mobil och hans syster berättade att T hade försökt ta sitt liv. Uncle T är stora M:s ingifta farbror. Stora M:s faster C dog i februari efter två års kamp mot cancer. Hon och T har inte några barn i och med det har de bara haft varandra under de 40 år som de varit gifta. Jag har aldrig träffat den ene utan att den andre har varit med. T och C har varit ett begrepp ungefär som G and T. Sen T pensionerades har deras liv rullat på efter ett strikt mönster där varje vecka har sett i princip lika ut. Det kanske låter tråkigt med båda två verkade alltid nöjda och trivdes mycket med hur deras liv såg ut.

När jag och stora M gifte oss för 5 år sen reste de utomlands för första gången och det var en händelse som ändrade på deras inrutade liv. Efter det insåg de att de faktiskt gick bra att åka ut och resa. De kom över till oss och hälsade på och reste till andra platser i Europa efter det.

Dock för 2.5 år sen fick de beskedet att C hade fått cancer och hennes prognos var inte bra. Efter cellgiftbehandlingar tog de en paus förra sommaren och åkte åter igen över och hälsade på oss en sista gång tillsammans. I höstas återupptogs behandlingen men den var mer avsedd att bibehålla situationen mer än försöka ta bort cancern. I februari i år orkade kroppen inte mer och C dog. Efter 40 år tillsammans och 2.5 år sjukdom finns inte längre C i T:s liv mer än som minnen. Han är helt ensam. Visst så finns stora M:s familj men det är inte samma sak.

I torsdags morse efter frukost tog T en burk med blodtryckstabletter och en halv flaska whiskey och svalde allt. Dock när han började må illa ringde han till grannen som ringde ambulans och T fick snabbt köras till sjukhus där han togs om hand. Han överlevde denna gången men trots att han säger att han aldrig ska göra det igen är man inte riktigt helt säker.

När stora M pratade med sin bror i torsdags fick vi också reda på att grannens sons fru hade tagit sitt liv. De hade bara varit gifta i 2 år och hon var bara 30 år. Hon ville dock verkligen ta sitt liv och enligt vad vi hört hällde hon bensin över sig i bilen och tände på. Det fanns inget någon kunde göra.

I båda dessa fall har livet på nått sätt blivit för mycket. När det gäller T kan jag förstå varför han inte tycker det finns nått att leva för men för någon som är ung och som det verkar lyckligt gift förstår jag mindre. Men vad som syns på utsidan och verkar bra är nog många gånger inte alls bra. Detta gäller nog inte bara för dessa två människor. Alla har vi dagar när vi önskade att vi är någon helt annanstans eller att allt bara ska ta slut. Men att gå från den känslan till att göra något åt det för att verkligen försvinna är en helt annan sak. Att ta ett sånt besluta och sen genomföra det är på nått vis modigt fast på ett riktigt hemskt sätt. Bara tanken på det får min kropp att göra ont. Jag gillar livet för mycket, jag gillar min familj för mycket, jag gillar allt runt omkring mig för mycket och jag gillar framtiden för mycket. Jag vill leva jag vill se vad som händer sen. Att gå från livet till döden är ett så långt steg och jag tänker att det borde finnas andra steg man kan ta innan det stora klivet. Själv hoppas jag att om jag någongång känner så försöker hitta andra vägar att gå istället. När man tar sitt liv påverkar man inte bara sig själv utan alla människor runt omkring. Frågorna är nog fler än svaren i många fall och det finns ingen att fråga. Jag hoppas att stora M:s uncle T kommer att fortsätta att välja livet först. Själv vill jag att han ska berätta om auntie C för lilla C och lilla H så att de känner auntie C även om de inte längre minns henne.

Barns värde

I gårdagens tidningar kunde man läsa om hur ett litet barn hade försvunnit ur dess kista innan det skulle begravas. I samma tidningar kunde man också läsa om läkaren som säger sig ha klonat barn. I båda fallen känns det som om någon berövar barnen sitt värde och rättigheter fast på olika sätt.

I första fallet har barnet blivit berövad rätten att få begravas och sörjas av sina föräldrar. På samma sätt har föräldrarna berövats ett barn. Det spelar ingen roll att barnet inte lever. Detta barn har föräldrar och släktingar som sörjer och vill ta farväl, som vill minnas barnet som inte fick leva. Detta barn är borta, har försvunnit och det är inte rätt. Bara tanken på någon har tagit ett barn gör mej illamående och jag får ont i kroppen. Vad kan få någon att göra detta är för mej helt obegripligt. Jag vill inte ens tänka på vad orsakerna är till just detta.

I det andra fallet är jag inte lika förvånad att det skett. Det gör mej dock också illa berörd. Varje barn är en egen individ med egna möjligheter. Visst vet jag att det finns ett otal barn som inte har de förutsättningar som de borde ha med föräldrar som älskar dem och vänner och bra miljö. Men det som gör mej berör är att barnen inte har tillkommit för att någon person specifikt älskar dem utan mer för att bevisa att det faktiskt går att göra. Dessa barn, om det är flera, kommer att se precis likadana ut som varandra och som personen som generna har tagits ifrån. Visst vet jag att det var kontroversiellt när de första provrörsbarnen kom till men det är ändå annorlunda. Dessa barn var unika barn gener som är bara deras, med föräldrar som är bara deras. Dessa barn är älskade och efterlängtade och i många fall väntade i många många år. Men vem väntar på dessa klonade barn? Läkaren som lyckats med bedriften eller kvinnorna som bär dem? Visst finns det möjlighet att dessa barn bli lika älskade som alla andra men det är inte det som jag funderar över.

I båda fallen är det någon person som står utanför barnet och som inte tänker på barnets bästa. Det första fallet måste vara en sjuk människa som agerar på ett sätt som inte går att förstå. I det andra fallet är det en läkare som vill vara den förste att klona. Han tänker inte på barnen utan bara på sig själv. Han vill enbart bevisa att det är möjligt utan en tanke på dessa barn. Vem har talat om för dessa människor att det är ok att göra detta? Tanken på det skrämmer mej och jag vet att detta inte är första gången något berövar ett barn dess rättigheter och det kommer med största sannolikhet inte heller att vara den sista gången. Jag önskar jag kunde skydda alla barn men det går inte. Jag får göra ett försök att skydda mina egna barn så mycket jag bara kan utan att begränsa dem.

Intryck av olika slag

Jag har precis chattat men en vän och vi kom in lite på dofter av olika slag. Då började jag minnas vad för dofter som jag tycker om och vad det är som påverkar en att må bra. Den första doften som jag drog mej till minnes var doften av bensin och hur jag tyckte det luktade så gott när jag var liten. När vi stannade vi bensinstationen när jag var liten brukade jag rulla ner rutan så att doften kom in och jag kunde lukta på den.

En annan doft är doften från våt asfalt. På våren är nog det en av de bästa dofterna. Då vet man att nu så har sommaren kommit. Det är bara när asfalten är varm och blöt som den kan lukta så gott. Då vill man ut och bara njuta.

Andra saker som gör intryck och bidrar till olika former av situationer är ljud. Nu i helgen var det ett ljud som återkom som varit tyst under en längre tid. Hackspetten har åter igen börjat hacka på plåtlådan på telestolpen som står på tomten. Första gången som jag hörde den förstod jag inte var det kom ifrån men nu så här något år senare så innebär det ett vårtecken för mej.

När jag gick på högstadiet åkte min klass och jag till Hamburg på skolresa. Där bodde vi alla på ett hotell där vi fick dela rum med varandra. Hur det nu kom sig fick jag ett eget rum. Då tyckte jag nog inte att det var så roligt men det är så det blir ibland. En morgon innan jag hade gått upp hörde jag ljud utifrån. Det var lugnt och stilla och trafiken var tyst det enda som hördes var en ensam saxofon som spela en melodi. Ljudet letade sig fram till mitt fönster och till mina öron och sen dess är det ett av det vackraste ljud som jag någonsin hört. Ljudet lät på ett sånt sätt som inte går att efterskapa, tonerna ekade stilla mellan husen på ett njutfullt sätt. Jag minns dessa ljud med en blandning av njutning och sorg inom mej. Jag kan inte minnas själva melodin men jag vet precis hur det lät. Sen dess tycker jag fortfarande att saxofon är något av det vackraste instrumentet som finns.

En doft som kan göra mej hungrig på två röda är doften av stekt lök. Det är en doft som man inte känner när man steker löken själv utan det måste komma från någon annanstans. Det luktar så gott och magens känselspröt börjar jobba på högvarv och hungern kommer med en gång. Jag behöver nästan bara skriva om det så blir jag hungrig igen.

Svalor som flyger och piper ut sina pip är för mej sommar och sommar i Dalarna. Det är där som man ska höra dem låta, det är där jag har upplevt somrarna som barn. En sommar utan Dalarna är inte en riktig sommar. Jag älskar den platsen och den ro som jag får när jag kommer dit. Att se och höra svalorna hör sommaren till.

Doften av gammal öl får mej att minnas tillbaks när jag jobbade i Kilkenny. Jag arbetade utmed floden som rinner igenom Kilkenny och ut med floden ligger bryggerierna tätt. Det är en sötaktig doft som påminner mej om konstiga jobb jag har haft och om speciella tider. Det var i samma veva som jag jobbade där som jag träffade min man och det var där jag såg Bob Dylan och insåg att han är bäst på att skriva sånger men inte alls lika bra på att sjunga dem själv. Det var där jag upptäckte allergin mot penicillin, fick utslag och kli över hela kroppen och såg ut som en kräfta.

En doft som slår det mesta är nog dock doften av havet. Det är njutning, frihet, vildhet och den stillaste stund. Havet är vackert och stilla på samma gång som det kan vara hemskt och okontrollerbart. Om jag kunde segla skulle jag göra det ofta ofta men det är en kunskap jag inte har så jag får stå på klipporna och bara insupa och njuta istället.

När blir ett djur ett djur för mycket?

Vi bor på en liten gata i en liten ort i Sverige. På våra gata finns det 11 hus som alla är nybyggda sen tre år tillbaks. Vi trivs mycket bra och pratar med de allra flesta på gatan. Många av oss på gatan har ett eller flera husdjur. Vi har en katt som heter Boris. Han går dock för det mesta under namnet katten eller the cat. Inget ont i det men så har det blivit. Han är en katt som är rädd för andra katter men inte alls rädd för hundar. Detta har orsakat viss irritation hos grannarnas hundar då de oftast är kopplade och inte har chansen eller möjligheten att jaga efter. De gånger som hundarna kommer riktigt nära får de oftast smaka på klorna från katten.

Grannarna åt det ena hållet har två hundar. En av ägarna till hundarna sa att om det skaffat den andra hunden först hade det nog bara blivit en hund. Dessa hundar skäller ganska mycket och gillar att smita iväg men kommer hyfsat lätt tillbaks när de blir kallade på. De har dessutom satt upp ett staket som hundarna inte kommer över. Detta innebär att de kan vara ute och springa av sig när det behövs.

Grannarna åt det andra hållet hade två hundar när vi flyttade hit. Första sommaren skaffades ytterligare en hund. Visst tycker jag att det är ok att ha flera hundar men det krävs ganska mycket arbete och det är, tycker jag, viktigt att man tränar hundarna så att de kommer när man ropar och att de inte heller skäller mot allt som rör sig. Dessa hundar är inte i mina ögon tränade. De skäller konstant och när mannen i huset går ut med hundarna är det hundarna som går ut med honom. Kvinnan i huset, också hon som vill ha alla hundar, går aldrig ut själv med dessa hundar. Vi har fått höra hur duktiga de är när de är på hundutställning men jag förstår inte hur de kan vinna några priser. Det kan knappast vara i uppförande måste vara i utseende.

Härom veckan fick vi en nyhet. De skall skaffa ytterligare en hund, de har helt sonika börjat med kennelverksamhet i sitt hus. De har nu mer fyra hundar. Båda ägarna jobbar heltid och inte heller i närheten så hittills har den manliga ägaren fått ta med sig hundarna till jobbet. Vi har via jungeltelegrafen dock fått höra att han nu blivit tillsagd att hundarna inte längre får följa med. Jag kan förstå det då ingen av hundarna är tränade. Det kommer att bli intressant att se hur det löser den problematiken. De har inte något staket runt sin tomt och när någon av hundarna har lyckats smita tar det väldigt lång tid innan de åter är innanför husets väggar.

Den nya hunden som de skaffat är en tikvalp. Med andra ord. De kommer att avla hundar vilket innebär ännu fler hundar. Hade jag planerat att idka kennelverksamhet i mitt hus hade jag nog frågat grannarna runt omkring mej först för att se om det var ok. Det har inte hänt här. Hade vi inte fått höra det från några andra grannar hade vi blivit smått förvånade när den nya hunden dök upp. Det som jag undrar mest över är: När blir det tillräckligt många hundar i ett hus och när blir det ohållbart. Vi tänker sätta upp staket runt våran trädgård om inte grannarna gör det. Det är egentligen mest för att hålla lilltjejen innanför tomten men jag börjar fundera på om det inte också är för att hålla alla hundar borta. Fyra hundar är för mej flera hundar för mycket.

Vi borde åka hem…..

I går morse hade lilla C feber när hon vaknade. Det är inget ovanligt med det utan som de flesta som har små barn på dryga 1,5 år vet så blir det så bland. Hon är snorig och allmänt risig och hängig. Det är inte heller nått ovanligt. Som vanligt ger vi henne febernedsättande för att det blir trevligare för alla om hon är glad och pigg och mindre febrig. Under natten hade hon tillbringat sin tid i min och stora M säng vilket medförde att jag och stora M sov mindre bra. Under dagen var ganska så trött och ville väl egentligen inte göra allt för mycket. På kvällen skulle mormor sitta barnvakt då vi var tvungna att gå iväg på ett föreningsmöte. När mormor väl kom får lilla C spel. Hon springer fram och tillbaks i hallen med lille H antingen framför eller bakom. Ingen som såg henne då kunde tro att hon hade hög feber.

I går kväll när vi gick och lade oss dröjde det inte länge innan lilla C började gråta och flyttades raskt över till våran säng igen. När hon vaknade vid 6.30 på morgonen lät hon som en skata och hostade och fnös och lät riktigt risigt. Febern fanns där. När lilla C och jag lämnat lilla H på förskolan åkte vi hem igen. Det blev mest soffsittande och Mora Träsk. Lilla C var så ynklig och trött och hade ingen ork för nått. Jag började bli smått orolig framför allt som hon har förkylningsastma och hon har dessutom haft två lunginflammationer tidigare. När hon vaknade efter sitt sömnpass lät hon ännu värre och jag ringde ner till barnläkaren men där fanns det inga tider kvar. Ringde till vårdcentralen istället och inte heller där fanns det några tider kvar. Stora M fick åka och hämta lille H på förskolan och jag gjorde förberedelser för att åka till sjukhuset. Mormor och morfar beställdes som barnvakt. Inte ens åsynen av pappa muntrade upp den lilla kycklingen något nämnvärt.

När mormor och morfar tillslut kom gjordes tappra försök att piggna till men det gick inte så bra. Vi packade ihop oss och åkte till barnakuten. Väl där började den sjuka tösen stoja, klättra, busa, röjja leka och agera som om hon var helt frisk. Inget hördes från den rosliga halsen och inget hostande eller nått sånt. Där satt jag och stora M och tittade på henne och tittade på varandra och undrade om vi borde åka hem igen. Men vi bestämde att vänta tills vi träffat en sköterska. När hon väl träffat lilla C undrade vi om hon tyckte att det var ok om vi åkte hem istället för att sitta där och vänta i massa timmar när vi kan ligga hemma i sängen istället. Det tyckte hon. Hem vi åkte och när lilla C fick se mormor och morfar sprang hon gatlopp i hallen igen och inget spår av någon sjukdom gick att spåra. Vi kände oss ganska så fåniga när vi kom hem. Får se hur lilla skatan mår imorgon när hon vaknar. Vem vet det kanske är bra att åka till sjukhuset, man kan ju bli frisk på kuppen…..